Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af utg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
86
Jag skall ej klaga mer emot försynen,
Ty Guds försyn är för mitt öga klar,
Den ger sig ej tillkänna uti lifvets
Och händelsernas vexlande gestalter,
Den uppenbarar sig i menskans hjerta;
I henne sjelf dess väsende är detta:
«Att jordens son, i lifvets största nöd,
Kan ifrån himlen taga Lifsens bröd».
Och då man säger mig hur omildt ödet
Emot en god och ädel menska handlar,
Är ödet icke mer för mig ett moln,
Som skymmer bort den sköna, varma solen.
Gud vare lof! Jag känner hur det är,
Jag vet att i den tåligt burna smärtan
Är innehållen kraft att föda glädjen,
Jag vet att i martyrens törnekrona,
Den tåligt burna, icke finns en tagg,
Som uti tiden eller evigheten
Ej vecklar ut en ros.
Beredd på och gladt emotseende sin förflyttning till ett
bättre lif, trodde Fredrika likväl sig hafva en längre tid
att lefva i denna verld, der hon tyckte så mycket ännu vara
för henne att uträtta, under det hon ständigt förde ett
menniskokärlekens lif, gående i vår Frälsares fotspår,
att hjelpa, trösta och omhulda behöfvande, lidande,
olyckliga och öfvergifna.
Denna tro skulle dock icke uppfyllas. Ehuru Fredrika
efter sin utflyttning på landet återfått krafter och
helsa, kände hon likväl emellanåt något inom sig, som
förebådade den stora flyttningen - härrörande antingen
ifrån det profetiska i hennes natur eller från en känsla
af kroppsligt aftagande - troligen båda delarne. Hon
meddelade sina tankar och känslor i detta ämne åt en
gammal vän i Sverige och till en vän i Amerika; men som
hon aldrig plägade gifva akt på sina kroppsliga krämpor
eller på farligheter för lif och helsa, så fastade hon
sig icke synnerligen vid dessa förebud, ej anande att den
allvarliga stunden var så nära.
Det var i början af September, som Fredrika sista gången
var hos oss på landet. Den 30 December emottogo vi i staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
