Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af utg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
90
personer. Nu voro de manliga åter bjudna. Fredrika skulle
af dem bäras till grafven.
Den vackra kistan var öfverhöljd med blomsterkransar,
sända utaf vänner i Stockholm och fastade bland dem,
som vi och de bjudna vännerna hade medfört. Ingen af dem
var vackrare, än den «Tysta skolans» krans, af bländhvita
kamelior och det skönaste, plymlika fina gräs.
På kistans plåtar stod skrifvet, på den ena:
Fredrika Bremer,
född på Tuorla gård i Finland, nära Åbo, den 17 Augusti
1801, död på Årsta egendom klockan 3 på morgonen den 31
December 1865.
Sörjd och saknad af alla, som närmare lärt känna henne,
efterlemnar hon hos dem alla blott kära och älskeliga
minnen.
På den andra plåten:
Salige äro de renhjertade; ty de skola se Gud.
Efter intagen frukost begåfvo vi oss alla till kyrkan,
der vi funno oss till mötes flera unga fruntimmer från
Stockholm, bland dem lärarinnor vid Seminariet, hvilka,
tacksamma för den godhet och vänliga välvilja Fredrika
visat dem, önskade att följa henne till grafven. Kistan
ställdes på katafalken framför det med blommor prydda
altaret. Kyrkan fylldes med landtfolk, som kommit
att bivista begrafningen och visade ett synbart
deltagande. Orgeln uppstämde den vackra psalmen No 461:
«O hoppets dag, som klarnar opp», och l:a, 5:te och 8:de
verserna sjöngos.
Derefter framträdde kyrkoherden L-ll till kistan och holl
öfver den hädangångna ett minnestal, värdigt, vältaligt,
sannt, och framsagdt med verklig rörelse.
Efter jordfästningen sjöngs psalmen No 452: «Jag går
mot döden hvart jag går» och derpå ifrån orgelläktaren
i fyrstämmig chör af unga, friska röster: «Hosianna,
Davids son!»
Sedan kommo de gamla trotjenarne fram, togo kistan och buro
den till grafven, i hvilken deri nedsänktes under ett regn
af blommor - de från staden komna unga vännernas tribut,
lemnad under tårar och med synbart upprörda känslor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
