Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Ch. B-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Stockholm d. 4 October 1837.
Min goda, lilla Charlotte! Åter en tung dag har gått öfver,
och nu blir nog allt bättre, allt lugnare. Agathe känner
det så. Hon bär väl sin stora förlust, är snäll och stark
till både själ och kropp. Du vet ju, att vår Hedda önskat
blifva begrafven på Solna kyrkogård. Vi ha der sett ut
en plats åt henne. Men hon kunde ej genast föras dit. Det
fordrades många förberedelser, och derföre har hon blifvit
bisatt i Jakobs kyrka. Det skedde i förrgår, och en så
sorglig dag gaf dock det angenämaste intryck en sådan
någonsin kan gifva. F. hade i våningen afstängt ett rum och
med hvitt tyg bildat ett litet graf-kapell. Det Öppnade
sig åt salen, der begrafningsgästerna samlades. Derinne
stod Heddas sista hvilobädd. Der låg hon, mycket vackert
svept såsom en sofvande, så lugn, så müdt allvarlig, så
helgonlik i hela sitt uttryck. Hon var mycket lik sig och
lampskenet ofvanifrån det lilla hvalfvet hindrade oss att
märka den begynnelse till förstörelse, som vid dagsljus
var synbar. Hon holl sin myrtenkrona i handen, buketter
af myrten och svarta penséer klädde kistan vid hennes
fötter. Katafalken var rikt prydd med vackra blommor och
golfvet beströdt med myrten och blommor. Det hela utgjorde
en vacker syn. Det var skönhet omkring denna dödsbädd. Den
var lik Heddas minne. Alla sade att de ej förr sett döden
i så behaglig skepnad. Många fällde uppriktiga tårar öfver
henne. Brinkman - besynnerligt nog - gret strömvis. På
den ena plåten var skrifvet: Salige äro de fridsamme,
ty de skola kallas Guds barn. På den andra: Hedda Bremer,
sin mors och sina syskons älskling, född - död -. - Efter
begrafningen, till hvilken blott våra närmare bekanta
och slägtingar voro bjudna, blefvo F. och K-s qvar hos
oss under aftonen, och den var icke dyster. Ack! hon var
fri från plågorna, fri och frälsad i den Allgodes sköte
- o, det var så skönt att veta. Jag kan icke säga dig,
huru mycket jag i synnerhet känner med njutning denna
frälsning. Hennes lidande var mig en bitterhets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
