Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Frances
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
mig inenniskan i allmänhet, hennes krafter, hennes
beståndsdelar, hennes sammanhang med himlen och naturen;
historien åter derigenom, att hon visar mig den
konkreta menniskan i handel och vandel, i alla hennes
olika kulturperioder, i olika klimater, i alla lifvets
vexlande uppträden. Först på detta sätt hoppas jag kunna
rätt bedömma menniskan i det närvarande, så väl i afseende
på tidens allmänna riktning, som ock i afseende på hennes
egen individuella beskaffenhet. Både menniskan och staten
äro ju icke barn, födda i dag. Icke heller äro de födda
af intet. Deras inre organism har sina rötter djupt in i
forntiden, deras lif har sitt ursprung i ett lif, som är
öfver all tid och öfver all förvandling. Blott genom att
betrakta dem i deras sammanhang med ett historiskt fordom
och ett öfverjordiskt evigt kan man rätt lära känna dera,
d. v. s. känna deras kärna, deras innersta, väsentliga,
verkliga lif: kan man hoppas att såsom moralist uträtta
för dem något godt. Mycket ville jag säga dig härom, och
om jag nu hastigt kunde flytta mig till dig eller flytta
dig hit i min soffa, så skulle vi - om du orkade med mig -
ha en god stunds prat. I skrift blir mig pratet i sådana
ämnen långt och tungt - derföre till något annat.
Du har varit i Norge, Frances, du har farit öfver
Svinesund. Du har då der vid gränsen sett huru bergen,
efter att på svenska sidan länge ha följt dig åt i kala
och vilda vågor, med ens resa sig högst på både svenska
och norska stranden under det de kröna sina hjessor med
«evergreen» såsom till helsning för hvarandra, men sedan
sjunka stilla i det sundets böljor, som både skilja och
förena dem. När jag på norska sidan gick uppför berget
läste jag på några röd- och hvitmålade väg-stolpar ordet:
Sorgen-fri. Jag tog tacksamt ordet såsom profetiskt och
lät ej störa mig af några kacklande gäss, som nedanför e
fiendtligt kommo emot mig. Och hittills har ordet spått
sannt; ty icke blott har mitt eget lif varit så sorgfritt
och ljuft, som man på jorden kan hafva det, utan jag tycker
äfven att lifvet här har för innevånarne något sorgfriare
och friskare än i Sverige. Jag har sett föga sjelf, men
hört åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
