Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Frances
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Årsta d. 28 September 1841.
Ack, om min dröm vore sann, Frances! Då skulle din lilla
gosse vara på bättringsvägen. Mig tycktes nemligen att
han slog omkull mig i ett raptus af mod. Jag längtar höra
huru det är med honom och hoppas på det bästa för din
och din mans skull; ty för öfrigt har jag svårt att sörja
öfver att folk dör. Jag har alltid sett döden komma såsom
en efterlängtad befrielse från ett eller annat ondt, så
att han i min känsla blifvit djupt förenad med begreppet
om något önsk-värdt och lugnande. Likväl vet jag att han
ofta icke är sådan och jag har i dag erfarit prof af dess
bitterhet. En ung hustru här har förlorat sin man, med
hvilken hon lefde mycket lyckligt. Det var rörande att höra
hennes stilla, men djupa klagan: «ack, att han skulle gå
ifrån mig i mina unga dagar! Många bittra tårar gråter jag
hvar afton när de andra (de öfriga statdrängarnes hustrur)
få hem sina män och ingen kommer in till mig. Och så gladt
vi hade när han kom in om aftonen! Han var den aldra bästa
man - så lyckligt lefde vi tillsammans. Ja, nog kunde det
väl hända, som det ibland händer makar emellan, att vi
ej voro fullt sams, och nog kunde han väl ta sig en sup
ibland, men - aldrig behöfde jag vara rädd när han tog
i dörren.»
Detta sista drag gick mig till hjertat. Jag fann det
så karakteristiskt för förhållandet inom äktenskapet,
att jag kom ihåg, hvad du sagt mig om huru lycklig du
känner dig, då du hör din mans steg på din tröskel, och
huru jag deremot sett mindre lyckliga hustrur blekna och
förvandlas i ögonen då de hört deras mäns steg i dörren,
hört taget af deras hand på låset . . . Jag grät nu med
den arma ensamma, hvars dörr icke mera öppnas af en älskad
hand, hvars tröskel icke mera beträdes af dens fot, som var
hennes hjertas ljus och hennes lefnads stöd. Och de tre små
barnen, som jemnt fråga om deras fär ej kommer snart igen!!
Fredrika Bremer. I.
l**
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
