Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Frances
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
d. 15 October 1841.
Jag vet icke om du i detta ögonblick är böjd för djupare
begrundanden. Ett lidande sinne plågas oftare än det lugnas
af tänkande öfver abstrakta ämnen. Jag vill derföre nu
blott lägga för dig en enda reflexion, hvilken jag tror
innebär mycken hugsvalelse. Du talade sist om den naturliga
religionen och yttrade böjelse att vidblifva den såsom den
sanna. Men sag mig, min goda Frances, hvad tröst skulle
denna religion gifva dig i närvarande fall? Hvad skulle
den svara på dina frågor efter ditt lilla barn? Skulle
den icke svara: Gud är stor och vis. Han har i sin vishet
fastställt att ett visst antal individer skola födas, ett
visst antal dö årligen bland slägterna på jorden, dessa må
nu vara sparfvarnes eller menniskans; ty för slägternas
bibehållande och förkofran måste individerna uppoffras,
för det stora helas väl måste det enskilta ge vika. Gud
är stor!
Hör nu den i Kristi uppenbarade religionens ord:
Gud är stor och god. Hans eviga ordningslagar styra
verlden, så i det stora, som i det lilla, så i det
allmänna, som i det enskildta. Under det slägterna fortgå
på jorden, försvinna individerna derifrån, men icke ur Guds
kärleks rike. «Ingen sp arf faller till jorden utan Guds
vilja och vetande» - och menniskorna äro ju mera värda, än
många sparfvar. «Aro ock eder hufvudhår all räknad. Derföre
skolen J icke rädas för nöd eller död. Gud är kärleken.»
- O, min söta Erances, är icke detta en tröstrikare lära
och mycket mera värdig det högsta begrepp om Gud. Så är
ock allt i den uppenbarade religionen, hvilken är den
naturligas fyllnad och fullkomning.
Lidandet och smärtan ha länge synts för mig såsom lifvets
mörka genier. Nu mera icke så. Jag har sett att de kunna
vara lifvets goda englar. De blifva det för oss om vi
med djup och energisk förtröstan hålla oss fast vid den
makt, den fader, «som slår och som helår», och som genom
de tilldelade såren skapar sinnen, öppna för honom. Jag
glömmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
