Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fönsterbilder: Mitt fönster 1855
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
jag sjelf icke väl stämd. Till och med ur ((Trollflöjten»
utgingo disharmonier. Jag gick till min målare-pupitre. På
den låg ett nyss slutadt porträtt. Det glodde förargligt
på mig med ett snedt öga. Jag vände mig bort med fasa och
försökte trösta mig genom att skrifva en liten vers; men
kunde ej hitta på rim till är; jag öppnade misslynt en bok,
men begrep ej hvad jag läste, gaf katten mina talanger och
satte mig vid fönstret. April-vinden uppförde i luften
sina nyckfulla lekar. Solen, som nyss förut varit klar,
skymdes nu af moln, hvilka, åter skingrade af muntra
vindar, måste vika undan, bildande dervid i fantastiska
skepnader en triumfport för ljusets konung. De kommo
dock igen, tjockare och mörkare, och än fällde de tunga
draperier ned öfver jorden, än piskade de den med isiga
hagel, än pudrade de den med lätt friserad snö. Genom deras
småningom glesnande slöja sag man snart ånyo den klara,
blåa himmelen, det blåste och blef lugnare, klarnade
och mulnade, mulnade och klarnade, alldeles såsom i den
dagligen upprepade komedien: kärleksgnabb, eller såsom i
lifvets stora, underliga drarna. Under en häftig hagelskur
sag jag den tillstötande gatans alla vandrare i hast
och bråska skynda om hvarandra för att finna tillflykt
och skydd. En ung piga, som väl gick något mera på sina
kjortlar, än på gatstenarne, sprang med en grädd-kanna och
en skorpkorg i handen, snafvade, spillde ut ur den ena och
fällde ut ur den andra, till förmån för en mager hund,
som, stackars djur, genom sin känslolöshet för haglet,
gaf anledning till den tanken, att han var van vid att
med mat mottaga stryk, det onda med det goda. Med trånga
stöflar och bedröfliga mieer hoppade en elegant herre öfver
gatan till ett hus, från hvars fönster ett ungt fruntimmer
tycktes med särdeles deltagande betrakta den anfallna
hjelten, hvilken, med ögonen fastade på henne och blind
som kärleksguden, störtade, under farten, i armarne på en
välfödd madam, som i sin oskuld visst icke tänkte på att
med sitt regnskynke svepa om någonting annat än sig sjelf
och sin korg, full af pepparkakor. Här skyndade en qvimia
med sitt barn på armen mot hemmet, men löste emellertid
klädet af sitt eget hufvud för att dermed bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
