Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
att då vi en gäng erfarit en djup sorg, så är, om också
tiden redan hunnit deröfver kasta sitt välgörande flor,
den minsta nya tillstötande smärta nog för att rifva upp
de gamla illa läkta såren. Kärlek och smärta i menniskans
själ likna elden i grufvorna; denna kan kolna tyst och
förborgad under långa tider, man tror den vara släckt,
men - en fläkt blott - litet bortfallen aska, och lågorna,
de förtärande, vilda, blossa upp med förnyad styrka.
Systrarna hade under fyra år vårdat Emmas uppfostran, hon
hade blifvit dem kär och den nära förestående skilsmessan
gjorde dem ondt. Hon skulle dock bli lycklig, och då var
ju, såsom Helena i dylika fall plägade säga, «allt godt!»
Men det nya intryck af vemod, som de nyss erfarit, väckte
en annan känsla, en ofta, kufvad, lika ofta återvaknande
känsla af smärta, hvilken nu, då deras hjertan voro
upprörda, framträdde med förnyad styrka.
En tom stol stod emellan de båda systrarne, på den
fastade sig deras blickar. Nu voro de blott två - förr
voro de tre. Cecilia skulle ha sutit der, sutit med dem,
om hon icke, mot deras råd, hade låtit den olycksbringande
föreningen med en man, som ej var henne värd, rycka henne
från deras sida; och nu uppsteg ånyo för deras tankar
systerns bild i hela dess sorgliga skönhet. Cecilia, som
de så mycket älskat, Cecilia med sin älskande varma själ,
sina rika natursgåfvor, hade dött i främmande land, fattig,
ensam, öfvergifven. Säkert hade hon längtat till hemmet,
förgäfves sträfvat att komma dit. Ack! så ensam, så länge
och så djupt hade hon lidit, ingen älskande blick hade
hugsvalat hennes i döden med kärlekens uttryck, ingen
väns hand hade tillslutit hennes ögonlock och hon hade
i det sista kämpat - kämpat mot nöden. Hon hade kanske
tviilat på sina systrars ömhet, hon hade kallat på dem, de
hade ej kunnat svara; o bittra, bittra minnen! Sy-strames
ögon möttes, de voro fulla af tårar. Helena steg upp och,
för att dölja sin rörelse, fattade hon eldgaffeln och
skyfflade upp och ned de öfverblifna bränderna, men under
det hon arbetade härpå med en slags ångest föll tår efter
tår hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
