Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blänkfyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
stiftare förklara det vara synd, och alla fruar skola anse
för en pligt att stena mig.
Jag kan dock ej hjelpa saken. Den är så, och icke
annorlunda. Mitt enda hopp om att kunna försona de
förtörnade ligger i fortsättningen af min bekännelse:
att ingen lycka gör mig så lycklig att se, ingen kärlek
rörer mig ljufligare, än makars. Det förundrar mig sjelf;
ty det synes mig att jag, såsom varande ogift och makalös,
har med den lyckan föga att skaffa. Emedlertid är det
så och var alltid så. Jag var ett barn ännu, då jag
en dag sag min fär inkomma i min mors rum och lägga
framför henne en gåfva, som mycket gladde henne. Hon
tog hans hand och kysste den, ord och blickar af kärlek
vexlades dem emellan. Aldrig skall jag glömma den känsla
af salighet, som dervid genomströmmade mig, der jag stod
ensam i en vrå af rummet, lekande med min docka. Det var
såsom hade himmelen sänkt sig ned i mitt hjerta. Tyst
stod jag under denna känslas välde då föräldrarnes blick
upptäckte mig. «Du rodnar så vackert, du lilla!» sade min
mor ömt, och min fär kom och lade sin hand sakta på mitt
hufvud. Icke heller detta skall jag någonsin glömma.
Någonting af denna första känsla erfar jag ännu hvarje
gång jag ser makars sällhet ett stycke bortom smekmånaden.
Ellina var mycket ung då hon första aftonen i sitt nya hem
sag ^bröllopsljusen i höjden». Många år hade sedan gått
om, och Ellina var icke ung mera. Hon var nu moder åt sju
söner. Svåra sjukdomar, mycket omsorger, mycket arbete
med groft och fint under knappa tillgångar-hade mycket
förändrat henne så till det yttre, som till det inre. En
behaglig qvinna var hon allt ännu; men hennes ungdomsblomma
var borta och själen, denna själ, som anade så mycket stort
och skönt i lifvet, som trodde sig skola fortgå från den
ena ljusningen till den andra, till dess att hela verlden
och det egna hjertat och det egna lifvet stode förklarade i
strålande ljus, - denna själ hade småningom sagt farväl åt
alla sina förhoppningar, sina gryende tankar och aningar,
för att spinna in sig i de otaliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
