Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen och Romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Rousseaus herrliga Heloisa ända till våra dagars
mångskiftande verk, och jag besvor dessa andars ande att
för mig uppenbara sitt väsende och sitt mål.
Och jag hörde honom svara:
I mig ser du taflan af menniskans innersta utveckling. Jag
framställer menniskolifvets metamorphoser, de, enligt evigt
gällande lagar, så väl uppstigande, som nedstigande. Hvad
du ser i mig är din egen historia, den förflutna eller
nuvarande eller tillkommande. Derföre lärer du af mig,
i det du i mig speglar dig sjelf eller skådar huru det
går till i verlden. Och lärdomen gör jag för dig till ett
nöje. Ty jag tager blommorna af dagen och stjernorna af
natten, och färgar min klädning i morgonrodnad, för att -
älskade menniska! - komma till dig och välgöra dig med min
skönhet, i det jag förer dig in i lifvets dunkla mysterier
och gör dem ljusa för dig - med mitt allvar. På mina armar
lyfter jag dig öfver jorden och låter dig se kampen,
som föregår der inom menniskobröst. Hvarhelst du der
ser krafter kämpa, fullbordande, under frihetens baner,
en utveckling till godt eller ondt, hvarhelst du ser
menniskolifvets innersta historia, belyst af en himmelsk
kärleks fackla; der ser du ock mig - romanen.
Ja, den äkta, inföll jag ovilkoiiigt. Sköna genius! jag
förstår dig; men - - -
Jag förstod äfven klart, hvarföre verlden så mycket älskar
romaner; men jag lärde att strängare skilja emellan de
äkta och oäkta, de seende och de blinde efterföljarne
af den genius, hvars ord jag anfört. Jag sag en otalig
mängd romaner så långt skiljda från honom, att nian,
för att igenfinna urromanen, borde hänvisa menniskorna
ifrån böckerna till deras eget lif. Ty äfven i det
alldagligaste menniskolif igenfinna vi de metamorfoser,
som utgöra romanens väsende, - lifvets förvandlingar,
dess öfvergångar. I hvilket menniskolif förefalla icke
strider - om än så tysta - nederlag, segrar? Hvar se
vi icke förbindelser emellan menniskor, de må nu vara
älskare eller syskon, makar, föräldrar eller barn, hvar
icke det djupaste af alla förhållanden, det innerligaste,
mest ingripande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
