Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maj-tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
otaliga enskilta hjertaii. Nu genomtränger det det allmänna
lifvet, samhället, och äfven dess rörelse har blifvit ett
nedstigande för att upplyfta.
Föreningar bilda sig till Guds rikes utbredande på jorden
i godhet,, i vishet, i skönhet. Svaga menniskor gifva
hvarandra handen i långa kedjor, deraf bli de starka,
och den elektriska strömmen af Guds kärlek genomtränger
hastigare alla.
Och de vanvårdade barnen upptagas, uppfostras, de okunnige
undervisas, de felande förbättras, de fattigas vilkor
lyftas närmare de rikas.
Vetenskapen går ur sin studerkammare och ger i klara
strålar åt folket det ljus den tillkämpat sig, den sanning
den vunnit under ensliga mödor och vakor. Och menniskorna
lära bättre begripa den Gud de trott uppå, lära bättre
förstå sig sjelfva, lära känna den verld, i hvilken de
lefva, de stjernor, som lysa öfver deras hufvuden, de
blommor, som växa vid deras fötter. Deraf gå de säkrare
och gladare på jorden, - säkrare, men ock ödmjukare,
fridsammare, och - «salige äro de fridsamme!»
Samhällsläran blir en allmän och helig lärdom, och
sam-hällslifvet vidgar sig till upptagande af allt flera
medborgare, delaktiga af samma ädla skyldigheter och
rättigheter.
Konsten stiger ner från sollysta höjder för att - liksom
soleri sjelf - sprida sitt sken i de gömda dalarne, i
de ringas hyddor, upplifvande, muntrande. Sköna bilder
pryda det låga rummet. Folkskriften och sången falla som
befruktande droppar ur milda vårskyar in i sinnenas mull,
väckande ädla, slumrande frön.
Och öfver jorden blir - om ock i olika skiftningar och
grader - ett hjerta, ett förnuft, ett skönhetssinne, och
från jorden höjes ett gemensamt, klarnadt, strålande öga
mot himmelen.
Menniskoslägtets vår! Gemensamhetens dag! Ack! ännu är den
blott i kommande. Den bortskymmes af de mörka skuggor, de
tunga islager, som ännu ligga öfver jorden. Men dess rodnad
är dock på himmelen, dess ande genomsusar rymden. Den
kommer, den kommer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
