Afton stundar, höstkall dimma
Sänker sig på jorden ner,
Inga stjernor då mer glimma,
Vänligt månsken då ej ler.
Fritt må likväl dimmor dröja
Öfver jorden för min syn,
Blott jag själens blick kan höja
Hoppfullt öfver låga skyn.
Nej, de hemska jordens töcken
Ängsla, villa mig ej mer:
Bortom lifvets kulna öcken
Edens vår jag knoppas ser.
Dragen töcken, svepningslika!
Himlens stjernor, döljen er!
Hemmet dock jag skådar lika,
Vägen dit dock klart jag ser.
