Jag såg en thron stå i klart skinande ljus, och från dens anlete, som satt på thronen, utgick en glans, som uppfyllde och förherrligade allt. Skaror af Serafer och Cheruber omgåfvo honom, vändande sina anleten ömsom mot honom och ömsom mot en oändlig rymd framför dem, liknande ett gränslöst molnhaf. Det tycktes som om de väntade något.
Hvad är det, som skall ske? frågade jag en engel, som stod mig nära.
«Vet du ej,» svarade han, «att Herren vill i dag bepröfva de jordiska folkens andar? De skola kallas fram inför honom och undfå belöning eller straff, allt efter som de uppfyllt sina värf.»
Och nu hörde jag en röst, stark som ett thordön, utropa:
«Stå upp, du det äldsta ibland de nordiska folken! Stå upp inför din herre!»
Och ur det omätliga molnhafvet såg jag uppstå en skepnad, lik en qvinnas, med ädla, allvarsamma drag, ren och frimodig blick. En linhvit, osmyckad klädnad slöt sig mjukt omkring hennes starka, men rena former, nordstjernan lyste stilla öfver hennes panna, och under det hon gick fram emot thronen föryngrades och förskönades hennes ansigte i ljuset, som strömmade från densamma. Jag hörde en chör af otaliga röster sjunga sålunda:
«I strid med nöden har hon uppammat sina barn, men redeligen har hon kämpat. Sin frihet har hon varnat med egen kraft och vid den eviga Förlossarens röst förvisade hon träldomen från sin fria jord. Sjelf fri, har hon dragit svärdet och gjutit sitt blod för de förtrycktas sak. Derföre skola hennes fel varda henne förlåtna och hon skall undfå kraft att bekämpa sina onda andar, kraft att förkunna frihetens evangelium i eviga lagars namn. Frukta dig ej, du lilla folk! det är din herres vilja att sätta dig öfver många rika och stora. Träd fram att undfå din faders välsignelse!»
Tillbedjande böjde hon sig inför den evige. Gyllene moln kringhvärfde henne och harpor klingade. Jag måste betäcka mina bländade ögon; men de gräto i lycksalighet; ty den välsignade -- hon var min moder.
När jag åter såg upp, skådade jag ånyo himmelska härskaror i rymden, och en annan gestalt flöt praktfull upp ur molnhafvet. Hon var ståtlig och skön såsom en drottning, hennes kläder lyste af guld, men dragen af mörka lidelser plöjde hennes anlete och fördystrade hennes panna. Blicken var dock stadig och öppen såsom af ett stort medvetande. Hon såg lugnt emot thronen och tillbad under det hon gick fram.
Den himmelska chören sjöng:
«Stora hafva hennes synder varit; men hon har afsvurit dem vid den heliges fot. Hon har svurit hans fana, som gick ur Gudomsskötet för att säga åt jordens barn: «I ären alla bröder och Gud är eder fader.» -- Hon har brutit sina fångars bojor, och kärlekens gerningar ha utplånat grymhetens spår. Derföre skola hennes synder varda henne tillgifne och hon skall upplefva herrliga dagar och stiga från den ena klarheten till den andra.»
Och medan de sjöngo och den besjungna framgick mot thronen förklarades äfven hennes anlete af klarheten, mot hvilken hon gick, och fårorna i hennes panna blefvo såsom strimmor af ljus.
En stund gick om och jag hörde åter den ropandes röst:
«Du, det yngsta af de stora folken på jorden, du, budbärerska af Herrens sista ord till menskoslägtet! -- stig upp, träd fram inför din domare!»
Och jag såg liksom en grönskande höjd uppstiga öfver molnhafvet och på den uppträdde en skepnad -- o huru herrlig! Ungdom och skönhet och kraft utmärkte hennes väsen, hoppets morgonrodnad lågade på kinderna och i de sköna, lifsglada blickarne. På hennes friska läppar tycktes ligga lifvets ord. Rika och lysande kläder omslöto den ungdomsstarka gestalten; på sitt hufvud bar hon ett diadem af tjugosex stjernor, strålande af olika ljus. Med sin högra hand höjde hon en fana, som vinden utvecklade, och på hvilken man läste «frihet».
Hon var så skön, att jag tjusades af hennes anblick, och jag kallade henne i mitt hjerta: jordens förhoppning. Och de himmelska härskarorna och de jordiska folkens andar vände mot henne uppmärksamt sina blickar.
De himmelska rösterna sjöngo ljufligt:
«Träd fram inför din skapare, du unga, du begåfvade, du, den yngsta och skönaste af hans döttrar.»
Och hon rörde sig, men icke framåt. Hon skred fram i sned riktning, utan att tyckas sjelf veta det. Dock vacklade hon stundom, och då syntes i hennes ansigte en rörelse af oro och förlägenhet. Förundrad betraktade jag henne uppmärksammare och fick då se, att vid hennes fot var fästad en gyllene kedja, hvars andra ända var smidd kring armen af en neger, som gick några steg bakom henne och tycktes vara hennes tjenare. Äfven denne rörde sig, men halfsofvande och vårdslöst, under det han oförmärkt nalkades en förfärlig afgrund, der drakar, ormar och slembetäckta hafsdjur af afskyväckande skepnader, krälade om hvarandra. Den sköna herrskarinnan följde, utan att märka det, slafvens dragning, och jag sag klart stunden nalkas, då båda skulle störta i djupet. Jag ryste och var nära att ropa till högt, då jag fick höra de himmelskas chör, lik en storm, dåna genom rymden:
«Vakna, olyckliga, vakna! Se din träldom, din fara. Gif frihet och blif sjelf fri. Låt ordet, hvars fana du bär, blifva sanning. Annars skall du förgås i din lögn.»
Ljuset vek bort från himlen. Moln sjönko som tåreslöjor framför thronen.
Den himmelska chören sjöng:
«När han bortvänder sitt ansigte, då kommer mörker öfver folken på jorden. När han tager sin anda bort, då förgås de, och varda till stoft igen.»
Derpå blef det tyst, så tyst och stumt, som när andedrägten återhålles i ångestfull väntan på något, som skall ske.
Mitt hjerta bäfvade. Det frågade: skall hon förlossas och stiga
eller skall hon nedstörsta i den eviges åsyn? -- Frågande vände sig
min blick mot rymden och sökte henne; men då -- försvann min syn.
