Jag skrifver i dag till dig från mitt gamla fädernegods och hem,
der jag icke vistats sedan det för omkring tio år tillbaka öfvergick i
andra ägares händer. Derförinnan hade jag, utom de flera år jag
tillbragt i Norge, Danmark och Amerika, här framlefvat större delen af
mitt lif, sällan tillfreds, aldrig lycklig, utom under de tider jag
fick vara här ensam, längtande under hela min ungdom bort härifrån ut
i det stora, rörelsefulla, skiftesrika lifvet, bort ifrån Årstas
klosterlika stillhet, der mitt högsta lif låg i min inre drömverld och
i de ljusningar, som böcker och tankens rastlösa arbete stundom läto
uppgå öfver detsamma, men dock aldrig gifvande tillräckliga svar på de
himmelstormande frågorna. Det har förefallit mig underligt att nu,
såsom gammal (jag har nyligen fyllt 63 år), åter vara under några
stilla veckor i detta hem och att från mitt observatorium i de stora
afskiljda rummen i öfra våningen se tillbaka på min lefnadsväg och på
hvad jag under den vunnit och funnit. Du, som älskar att betrakta
menniskolifvet i Guds godhets ljus, du skall gerna höra att dessa
veckor varit för mig en oafbruten tacksägelsefest, tacksägelse för den
tro, som mitt eget lefnadslopp bibringat mig, på en särskilt ledande
kärleksfull försyn, ehuru den för större mängden af menniskor icke
uppenbaras under deras jordiska lifstid, tacksägelse för lidandets och
den dunkla kampens dagar, hvilka fördjupade min själ och gåfvo dess
chaotiska krafter enhet i deras riktning, tacksägelse för den nåd,
som, när tiden var kommen, lät larfvens lif förvandlas och fjärilen
spränga, sin fängslande puppa, eller, utan liknelse taladt, lät mig
finna Gud i Kristus och med honom svar på alla mina frågor,
tröst för alla bekymmer, hopp för alla sökande och lidande, för alla,
som sucka och kämpa -- och att sedan få se jorden, dess folk och
slägter i ljuset af denna förklarande, faderliga försyn, denna
återlösare och fullkomnare. Huru ofta har jag icke under denna tid i
tacksam glädje upprepat de Skriftens ord, som jag vill skola en gång
sättas på min graf för att derifrån tala till menniskorna: «När jag
ropade till Herran, frälsade han mig utur all min nöd!» Något i min
kropps, så väl som i min själs tillstånd säger mig, att min egentliga
arbetsdag är slutad, att jag nu får hvila, åtminstone jemnförelsevis,
och att mitt arbete härefter måste bli ett mera inåt- än
utåt-gående. Och äfven detta kännes godt. Den älskvärda,
patriarkaliska familj, som nu äger detta mitt förra hem och låter mig
känna det såsom vore det ännu mitt, gör det för mig möjligt att här
finna min ålderdoms ro, en fridfull hamn efter den oroliga
lefnadsfärden. Om något mera än en vecka härefter återvänder jag till
Stockholm för att der tillbringa nästa vinter. Der får jag ju vänta
några ord från dig, goda Lotten.
