O, runor! ristade af tidens stickel,
I skrynkor, som kring mina ögon tätnen,
Tack för det budet, som I till mig bären,
Tack! jag ej fruktar att förnimma det.
O! jag förstår: I kommen att mig säga,
Att ålderdomen kominer, kommer snart,
Och - döden se'n - att det är tid att taga
Ett helt farväl från lusten att behaga,
Att smekas utaf sken och flärd och verld.
O, denna lust! Man tror sig hafva svingat
Högt öfver den på stora tankars vingar,
I känslor, varma för en verlds försoning;
Man tror sig dödat den i bättre kärlek,
I bön och tårar invid Jesu fötter,
Och se! den kryper än, som fordom ormen
I paradisets helga gudalundar,
Och lockar själen ned till usla fröjder
Och sprider gift och tvedrägt uti lifvet.
Men lifvets Herre, när han ser vår svaghet,
En engel sänder oss - den bleka Tiden.
Och tidens engel, mild, men allvarsam,
Barmhertig i sin stränghet, sakta märker
Vår panna med en outplånlig stämpel,
Och stänger för oss fordna fröjders tempel
Och sätter hånets dämon för dess port.
Ber utanför är en förfärlig öcken,
Af odjur full, som äta menskohjertan;
Men der är äfven stilla, säkra vägar
Till sälla hemvist, dem vi sökt och anat.
En röst ock höres der, som kallar alla
Till fridens gårdar, till de sällas hyddor,
Det evigt godas, evigt skönas hem.
Dit upp, dit upp jag lyfter mina händer,
Dit upp, dit upp jag all min längtan vänder,
Ty der är Han, som allting skall förklara
Uti sin krafts, sin godhets heniighet,
Och nära honom är det godt att vara,
Jag vet det, ack! om annat jag ej vet.
Blif ung, o själ! blif stark i tro och kärlek,
Och honom följ upp till de helga bergen,
Och fråga ej om jordehyddan ramlar,
Om vägen går igenom tusen dödar,
Följ honom blott - och en gång är du framme
Och han sitt Guda-anlet till dig vänder.
Du skådar honom och du glömmer verlden,
Du glömmer dig, lycksalig att få glömma,
Få dö dig sjelf och lefva blott i honom.
Väl dig, o själ; ty då - så säger skriften -
Skall han dig kalla sin och på din panna
Han sätta skall sitt namn. O vissna lemmar,
O skrynkor, utaf tid och tårar plöjda,
O jordens skröplighet! hvar aren I?
Förbytta uti evig ungdomsfägring,
Uti Guds afbild, helga sinnets afbild.
Se «all ting vordne ny» - blott ej den gamle,
Den evigt gode världsförnyaren.
. . . . . . . . . . . . . . .
Så tack, I runor, tidens tysta tecken,
Som vänligt sägen mig, att «tiden lider».
Jag vill stå upp och bygga på denhydda,
Som vara skall när tidens hydda faller,
Jag strida vill som Paulus och förbida
«Tills min förvandling kommer.»
