Man har besjungit det femtonde året såsom lifvets rosentid, och låtit den blomstra till tjugu, ja till tjugufem; man har satt sextio och sjuttiotalet i ära såsom vishetens och de mogna dygdernas år; jag vill prisa talet fyratio, århundradets och mitt eget nuvarande åratal. Jag känner en fröken, som vid tjuguåtta års ålder gaf sig trettio, emedan -- sade hon -- hvad är det värdt att pruta på de par åren?! Må hända går jag litet i hennes fotspår, ty jag tänker såsom hon: 38, 39, 40, -- det är ungefär detsamma. Visdomständerna och skrynklorna äro allaredan komna.
Fyratio år! känner du ej dervid någonting satt? Yid fyratio år har man också vanligtvis satt sig i lifvet. Det gör, att man kan vandra omkring med lugn och se sig om i verlden, och -- -- i verlden finnes mycket att se. -- Århundradet har också satt sig; men det sitter på -- riksdag, och grundar på staten, derför ser det hvarken roligt eller oroligt ut, men fundersamt. Så också fyratioårs-menniskan. Ej mer slår hjertat oroligt före en bal, och ändå oroligare efter den; ej mer står man som fattig kandidat i lifvet, kandidat till någonting, sliten af önskningar, af förhoppningar, af ovissheter, motigheter, af fröjder och qval; ej mer antar själsstämningen kameleontlikt intryck af hvart nytt föremål och springer öfver från rosenrödt till svart, från grönt till grått inom några timmar, ej mer ser du i hvarje menniska, som du möter, en märkvärdig person i ditt lifs roman, och i hvarje yttrad omening ett vidunder, som du måste rusa in på och bekämpa, såsom Don Quixotte bekämpade sin väderqvarn; ej mer behöfver du dansa när du vill sitta, och gå efter andras vilja när du har din egen, -- -- med ett ord, du är ifrån mycken oro och mycket besvär. Månget rosenskimmer har väl bleknat, det är sannt, men också mången dimma har klarnat; du ser bättre din väg, går den stilla fram, ej kastad hit och dit af vinden, såsom i ungdomen, ej stapplande mot kryckan, såsom i ålderdomen, du går bastant på dina egna ben och kan se dig omkring i verlden, utan att komma i handgemäng med den. Fyratio år är betraktelsens, är besinningens ålder. Lefve den!
Jag var i går i staden. Det är ändå en egen sak med en stor stad. Det känner man bäst, när man lefvat en tid på landet. Landet! -- Jag ville, att alla menniskor kunde lefva der och bli rätt bekanta med dess fridfulla föremål. Huru godt för sjuka ögon (sjuka åt verld och menniskor), att hvila sig på «Ögontrösten», som Sveriges Flora så rikt planterat på våra gröna marker, att se i gamla skogar «Tallörten», saftig och välluktande, uppstiga ur magraste jord, vid furornas rötter, att höra vågorna slå mot stranden, att hvila vid sorlande backen, när «Gullspira» och «Fackelört» lysa i buskarne vid dess bräddar, att lyssna till landtfolkets sånger om qvällen, medan de volma det doftande höet, att se korna beta på nyslagna ängen, och fåren se'n! -- -- -- idel lugna, friska bilder, som föra frid och svalka till sinnet. Man blir frommare och friskare. Ja, alla menniskor borde lefva på landet, men deremellan besöka staden. Det var just hvad jag gjorde i går.
Stockholm är ej en mycket stor eller folkrik stad; London är mycket, mycket större. Men Stockholm är ändå en riktig hufvudstad. -- Jag tycker den är präktig.
Född af ett bröllop och af ett mord, [1] barn af kärleken och hämnden, marken vigd af mjöd och kungablod, stod det fordna Agnefit, det nuvarande Stockholm, upp ur vågor, söta och bittra. Ännu, liksom då, blanda Lögarn och Saltsjön sina böljor vid dess strand, och kärlek och hat, dygd och brott, stort och smått, skönt och fult, bittert och ljuft lefver derinom och rör sig i underlig förening.
Solen, den höga och rena, lyste öfver denna chaotiska verld, på Augusti-eftermiddagen, då jag gick ut på vandring, för att se mig omkring. Alla föremål stodo fram i skarpa dagrar.
Riddarhuset -- -- hm! -- -- hvad har jag der att göra? Der rådslå de myndige i samhället om samhällets bästa, och jag hör, Gudnås, (eller Gud ske lof) till de omyndiga i staten och hvilka, säga de vise, böra för samhällets bästa alltid förblifva så (i politisk mening).
Två ting tror jag på, och det tredje är mig ganska visst.
l:o. Att de vise ha rätt.
2:o. Att icke tvång, såsom nu, utan fritt val, fri öfvertygelse (som måste föregås af en fullkomlig emancipation) bör och skall en gång bestämma qvinnans samhällsställning.
3:o. Att jag icke vill lefva den dag, en sådan emancipation sker, och se alla de galenskaper och dumheter komma ut på torget, som nu vackert sitta hemma och spinna i tysthet. Ty säkert är (sade nyss skrattande min yngsta syster) att alla de galna vilja regera, och det blir en skam för hela corps'n!
Emellertid -- -- lemnar jag Riddarhuset å sido. Gustaf Wasa står på Riddarhustorget. Jag dröjer alltid gerna en stund vid den bilden. När jag från menniskoansigtena på gatan (mitt eget bland dem) ser upp till detta anlete, förekommer det mig, att det måste ligga någon sanning i den Indiska mythen, att en del menniskor äro utgångna af Skaparens hufvud, en del af hans fötter. Man behöfver derföre ej ordna dem i Indiska kaster. Inga Parias! Se i naturen. Stå icke bredvid hvarandra mossa och jern-ek, rofva och astrakan, sippa oeh rosenbuske? De dricka dock af samma dagg och utveckla sig och blomma i ljuset af samma sol. Men åter till hjeltestoden. Så skall en kung och en hjelte se ut. Så fri och fast, så lugn och glad. Det är vid kommando-ordet af en sådan mun, som folken resa sig och gå framåt. Gustaf Wasas sista ord var: «Ja!» Så var hans lif: kraftigt bestyrkande. Ett kungalif.
Som jag stod och betraktade det herrliga hufvudet, såg jag en stor spindel spinna sin tråd emellan spiran och lagerkronan. Hvad ville den der?
Der nära höja sig konungagrafvarne. Spiror och kronor ha nedsjunkit der. Hufvuden och händer, som burit dem, hvila der i mörker och mull. Skönt, att en djerf spira åter reser sig öfver dem och pekar på grafvarnes förhoppning! Skönt, att över de döda reser sig templet der det predikas -- -- -- odödlighet.
Rundt omkring på Riddarholmen stå vackra, stora byggningar, förr enskiltas palats, nu allmänna verk! Tidens tecken!
I rak linea från kungastoden, nedåt vattnet, sitta en rad -- -- drottningar, hvar för sitt rike. Visst är, att månglerskor alltid förekommit mig ha en viss likhet med drottningar. Men visserligen är det en åtskillnad, -- en stor! Der sutto emellertid visthusdrottningarna mäktiga och myndiga, hvar vid ena ändan af sitt långa bord eller rike, öfver hvars provinser de höllo skarpt och vaksamt öga. Hvilka herrliga provinser! Här grönsaker af alla slag, här rotfrukter, här bär af alla färger och sorter, här blommor i krukor och qvastar. Fruar och pigor gå omkring, betrakta, fråga, välja, pruta, köpa. En äldre herre -- ser ut att ha rik pung -- betraktar herrligheterna, gör sura miner -- ser ut att ha dålig mage. Den der trasiga pojken har visst ej många styfver, men ack! hur begärligt han äter ur pappersstruten, som han fått full med bär. Hvilken af de två har det bäst? Gammalmodig, ledsam fråga! Bevars ifrån ett svar!
Storkyrkobrinken! Boklådor, boklådor, boklådor. «Det flyga inga stekta sparfvar i munnen», säger ett gammalt ordspråk. Men väl bättre är det nu för tiden, mitt kära ordspråk! Ty hvad behöfs nu för tiden för att inhemta kunskap af alla slag? Endast gapa. Lyckliga tid!
Utåt Norrbro hvilka mångfaldiga arter af yrken och ansigten! Det rör sig brokigt och hvimlande nedanför det gamla slottet, som herrskar i stilla majestät och ur hundra fönster, liksom ur Argusögon, blickar ut öfver strömmen och staden, och fägnar ögat genom sin vackra storhet. -- -- Roligt att se folk gå in och ut i Bazarens granna bodar, köpa tyger, böcker, musikalier, «Madame Bishop», «Ärkebiskopen», cigarrer, Gud vet allt hvad; roligt se folk ha bra med pengar! Jag går ej dit -- -- i dag, ser hellre på folket utanför. Der sväfvade en ung, tjusande, på högsta modet klädd dame, i flor och musslin, förbi trappan, der tiggarkäringen, knappast skyld i sina trasor, gnager på sin mögliga brödbit. Der -- -- men här korsade en ung man mina tankar. Han kom upp på bron ifrån Strömparterren. Ansigtet vackert, men hvilka spår af förstörelse! I vild oordning hängde det mörka håret, vildare var oordningen i blicken, hatten för liten för hufvudet, illa tilltygad, kläderna äfvenså. Så gick han med hastiga steg öfver bron, i det klara solljuset, genom den brokiga mängden. En ung flicka, rosenröd till kinder och klädning, såg på honom och -- -- skrattade. Den barnsliga! En stor herre, med något drygt utseende, såg på honom och studsade. Tänk dig ett stort, välmående, rödt och hvitt ansigte, i hvilket näsa, mun, ögon, allt med ett ord, vätter starkt uppåt, och så på detta en mine af förvåning, och du förlåter mig visst, att jag måste le. Den olycklige ynglingen gick fram genom mängden. Der han gick fram, vändes hastigt hufvuden efter honom, så åter hastigt bort. Han gick, gick -- mot förderfvets brant, tyckte jag; -- han försvann. Folkströmmen slöt sig sorlande bakom honom; mörkgrön och strid brusade och hvirflade strömmen under brons hvalfbågar. Det är här som de bittra och söta vattnen mötas, brottas och förenas. Båtar, fulla af folk, rodde fram och åter på båda sidor om bron. Fiskare i sina små farkoster lågo stilla på strömmen och metade. Fiskmåsar kretsade, skreko, döko. På Strömparterren viftade silfverpopplarne. Der nere lekte vackra barn, från bänkarne under träden vakade unga mödrar. Vid små bord sutto små sällskap, åto glacer, skrattade och pratade. Herrar rökte cigarrer och läste tidningar. «Necken» åkte fradgande fram på strömmen, lade till vid parterren och bjöd på en färd till Djurgården. Muntra menniskor följde bjudningen och snabbt med dem for Necken åter af på böljorna blå. Bekymmer, mörka blickar och skepnader -- -- hvar funnos de? Icke här.
Hästar, kärror och åkare, högre och lägre, äro högst fatala ting i en stad. Dessas farande och korsande hindra mig alltid att med sans och samling gå öfver Gustaf Adolfs torg. Och derföre får du heller ingenting veta om mina tankar vid den «Stores» stod, ej ett ord om hans generaler eller om kungliga operan, icke heller för hvem det var, som vakten just då skrek sitt gälla: «i gevär!»
Lugnare är under lindarne på fältet längre bort. Gamla Kungsträdgården är ännu en fridlyst plats, der barnen i ro kunna springa och leka, de gamla hvila, stilla vandrare trampa upp och ned, blickande i de stora, lummiga trädens skuggor ut i den rörliga verlden rundtomkring, ut åt strömmen och slottet. Augusti-aftonen var qvalmig; det ångade stadstungt öfver fältet; men lindarne blommade och en doft af deras friska vällukt bröt då och då genom den tryckande luften. På vägen åt Djurgården rasslade vagnar och giggar; herrar gallopperade på vackra hästar. I alléerna var det stilla. Ett par gick der, som jag en god stund följde med ögonen. Han var lång, medelålders (vid de gyllne fyratio), med ett ädelt, äkta manligt utseende, kraft och mildhet förenade. Hon var mindre, växten fin, ansigtet ljuft och ungdomligt. De gingo sakta och talade med hvarandra, och då han såg ned mot henne, hon upp mot honom, var det i deras ansigten, i deras väsen något, som lät mig tänka: «så är det riktigt, så är det skönt!» De gingo arm i arm, nära slutna till hvarandra, förtroendefulla, förenade i ren kärlek, lycksaliga i lindarnes skugga.
Längre bort, på en bänk, satt en af Sveriges rikaste och förnämste herrar. En ståtlig gestalt. Han satt ensam och tankfull, lutad mot sin käpp. På nästa bänk satt en usling, slarfvorna räckte ej till att skyla hans kropp. Äfven han satt tankfull, lutad mot sin staf. Öfver båda vaggade lindarne sina doftande kronor. Klockorna ringde i kyrktornen. Ljud af musik hördes från strömmen.
Min väg förde mig sedan långt ut på malmen. Här aftaga husen, krypa såsom kojor uppföre berg eller sjunka mot slätten; allt blir lägre, trängre, armare, staden tynar af mot landet, gatan förlorar sig i landsvägen. Här bor småfolket. Det är Cryptogamernas verld inom stadslifvet. Dock älskar forskaren att rikta sitt synglas på den och upptäcka det stora, det betydningsfulla i det skenbart ringa.
Här, långt ut på malmen är en trång gata, och på den gatan ett litet hus och i det huset ett gammalt par. Unga blomstrande fästmö! Kan du begripa, att hustrun der var femtiosju år gammal, då hon stod brud med sin lika gamla man? Och kan du tro, att den lilla Gud, som flyr så många unga, sköna par i de stora husen midt i staden, tagit sig husrum hos det gamla paret, i det lilla huset, på den smala gatan?! Så är det likväl. Man och hustru der älska hvarandra af allt hjerta och göra hvarandra jemt små syrpriser. Gumman visade mig sin spis. Den hade förr varit låg och besvärlig att begagna. Gubben kunde ej bära att se, huru gumman vid den krökte sin rygg. Han passade på en gång, då hon var borta för några dagar, och lät mura upp spisen en half aln. Nu var den så dråplig som någon spis i verlden, och hur muntert måste ej flammorna från dess härd dansa och lysa inom det lilla hemmet. Jag är ej viss på, att jag skulle se på Coliseums ruiner med så mycket nöje, som på den uppmurade spisen. Gumman skröt äfven af en liten trädgård med ett träd uti, samt en «riktig berceau» af halfnakna syrenqvistar, öfverdragna med spindelväf. «Svenska fattigdomen!» tänkte jag, och kom i håg hvad i detta lilla uttrycket ligger utsagdt om förmågan att känna sig rik af litet, ja nästan af intet.
Der i huset tittade jag händelsevis in i ett mörkt rum; en skugglik gestalt neg derinne. Det var en sjuttioårig, ogift qvinna, som der lefde i armod och förnöjsamhet, med sina händers arbete förtjenande sitt bröd, och som ännu aldrig begärt eller fått understöd af någon. Hon bakar ett slags små bakelser och säljer dem ut till månglerskor för en skilling stycket. «Nå, inte ville jag äta dem!» sade med en betydelsefull grimas den förmögnare gumman, som berättade härom (gumman till spisen, till trädet, till spindelväfs-berceaun), «men pojkar och så'nader köpa dem allt, och dermed betalar hon sin föda och sin hyra. Nå kläder -- -- stackare! -- -- dem har hon inga andra än dem hon går och står uti, men förnöjd är hon i dem, och så beskedlig och alltid glad.»
Men kan ni tro, mitt herrskap, att denna fattiga qvinna hade sin -- stolthet! Och hvad utgjorde denna stolthet, gömd i den enda klädningen, i det mörka, ensliga rummet?
«Jag har aldrig varit någon till last, och ingen skall kunna säga, att jag har betungat staten!» sade den gamla, och de matta sjuttioåriga ögonen glänste härvid af ett ädelt medvetande. Också en patriotism, och så god som någon.
Är du trött af min vandring? Jag var det då vid laget sjelf, och derföre gick jag -- -- hem. Derifrån bjuder jag dig: lef väl! Gud gifve dig friska ögon, håg, tid och frihet, att se dig om i verlden, och någon hemmavid att berätta för hvad du ser, någon, som ler åt dina infall, tåras åt din smärta, roas af dina intryck, någon att innerligt hålla af, och du skall få se huru godt, huru välsignadt lifvet kan kännas vid 40 år!
[1] Ur berättelsen i Svenska historien huru konung Agne, af
Ynglingaätten, efter att hafva besegrat en finsk konung och
tillfångatagit hans dotter, blef, när vid hemfärden ett gästabud för
deras bröllop firades och han derunder druckit sig rusig, upphängd i
ett träd på hennes anstiftan.
