Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Hitåt, mine herrar!“ ljöd samma rena och
klangfulla röst, som nyss väckt dem ur
strids-och älskogs-tankarne. “Den ni söker, ärnar
icke taga till flykten: han hoppas tvärtom att
vi nöjaktigt skola förklara oss för hvarandra“.
“Min herre,“ yttrade Carl, hvilken först fick
syn på den opåräknade störaren, den han, så
pass det i halfmörkret lät sig göra, noga
be-sigtigade, “mitt namn är Salzwedel. Jag är
premier-löjtnant vid kongl. maj:ts flotta och föga
van att tåla förolämpningar.“
“Och jag, min herre, heter Stangerling och
är kapten, visserligen icke vid kongl. maj:ts
flotta, men på mitt eget fartyg.“
“Alltför bra — men af hvad anledning
tilllåter ni er att lyssna?“
“Och hvad berättigar er till den ännu större
djerfheten att gifva opåkallade råd?“ bifogade
löjtnant Viktor.
Ett förbindligt småleende spelade på Albins
läppar, i det han svarade: “Jag har gjort mig
till en regel att aldrig — förstå mig rätt, mine
herrar — aldrig bli het. Otålig och retlig var
jag nyss för det ni så länge upptog en plats,
den jag ville komma i besittning af, men nu,
då här så lätt kunde råka till att bli ett litet
kr akel, h vilket icke blott förhalade tiden, utan
äfven fölle sig rasande olägligt, finner jag det...“
“... bättre att vara feg?“ ifyllde Viktor.
“Nu,“ återtog Albin, som efter den bekanta
natten i herr N:s hus allt mer och mer lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
