Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Solstrålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då hon uttalade detta smeknamn förändrades
uttrycket i hennes ansigte. Ögonen fingo en viss glans och
öfver läpparne spred sig ett vemodigt leende. Det
var, som vek bränvinslukten ifrån henne, och fram
trädde i stället all den känsla, af hvilken hennes själ
ännu var mäktig.
Hon stödde armbågen mot kistan, sänkte pannan
i handen och satt så en lång, lång stund.
Till sist sa hon, i det hon långsamt strök med
handen öfver förklädet:
»Jag höll allt af den der lilla ungen mer, än jag
trodde. Hon var inackorderad hos mig, sir herrn » —
Hon lade stark tonvigt — en riktigt förnäm tonvigt
på ordet »inackorderad».
»Vi höllo för resten af henne allihopa. Vi
kallade henne Solstrålen, derföre att hon spred ljus och
värme i det här gamla huset. Hon förstod så väl att slå
bort ens bekymmer, och så läste hon Guds ord för
oss om söndagarne. — Hvem skall nu göra det? —
Ja, en liten solstråle var hon!»
»Och det förblir hon också,» tilläde jag.
»Jc, det kan herrn sätta sig på! Jag är gammal,
jag, och har sett både ett och annat, men en så liten
englaren varelse som Betty, — det har jag aldrig
sett och aldrig lär jag få se det heller.»
Hon fläktade häftigt med grobladet, och det
glittrade någonting i hennes ögonhår.
»Betty hade en stor sorg, så liten hon än var.
Hon längtade så okristligt efter att få se sin mor
och kyssa henne för en enda gång, men det fick hon
aldrig. — Jag kunde ibland komma in i kammaren
helt oförmärkt, och då satt Betty der hopkrupen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
