Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Olle Vinters julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i drufvans purpurfloder
gjuten dödens skarpa gift! —
Sedan må graniten hölja
i en evig natt min grift!
Mellan hvarje strof hade han svängt i sig en
konjak. Då poemet var slut, och han hade sjungit ut,
hvad som sjöd och brottades inom honom, föll hans
hufvud blytungt ned mot de öfver bordet utbredda
armarne och strax derefter kunde man på hans jemna,
regelbundna andhemtning höra att han sof.
Olle var dödfull, men nere hos »Malmens» låg
lilla Brita på knä vid moderns bädd och inneslöt
»farbror Vinter» i sin aftonbön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
