Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paris arbetar mera än det leker, man må säga hvad
man vill.
Och der på Pére Lachaise vid Abélards och
Helo’ises graf hade jag för första gången sett den der
profilen, som jag nu gick och drömde om, medan jag
vandrade Nya Kungsholmsbron och gatan af samma
namn framåt.
Platsen, der »les restes d’Heloise et d’Abélard
sont reunis», såsom en af inskrifterna på grafven
lyder, har blifvit en vallfartsort, dit det Paris, som
älskar olyckligt, vallfärdar. och Abélards älskade har
blifvit den olyckliga kärlekens skyddspatronessa.
På denna graf, hvars arkitektur påminner om
Notre Dames, finner man nästan ständigt blommor,
icke de förnämes, utan de fattiges, icke kamelior och
rosor, utan förgät-mig-ej och violer.
I aristokratiens qvarter, Faubourg St. Germain,
är man skeptisk. Man tror öfver hufvud taget icke
på kärleken, och allra minst tror man, att det tjenar
något till att vända sig till helgonen, när man älskar
olyckligt. Man lider med resignation, utan att låta
verlden märka det, och slutar med att bli kallsinnig
eller — välja sig ett annat föremål. Men qvinnorna
af folket förstå ännu att älska lidelsefullt, och under
en mindre finpolerad yta gömma de ännu en gnista
ursprunglig poesi, som i sorgens dagar drifver dem
att söka något högre, och naiveteten i deras tro
kommer dem att knäböja för helgonen och anförtro dem
sin sorg. Det är också snart sagdt endast »folkets»
unga qvinnor, som strö blommor på Abélards och
Helo’ises graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
