Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekernas och Romarnes teater - II. Grekernas komödie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inalles säges Aristofanes hafva skrifvit 44, enligt
någras uppgift, 54 stycken, af hvilka ännu 11 finnas i
behåll. Han uppträdde själf som skådespelare och
skydde icke, enligt hvad det säges, att uppträda under
den persons mask, dräkt och later, som han skarpast
gisslade; — en frihet som kanske låg grundad i den
antika komödiens väsen, men som den nyare tiden med
all rätt velat bannlysa ifrån skådeplatsen. Den har
också i vår tid endast användts af några få
skådespelare, hvilka i sin egenskap af publikens gunstlingar
tilltrott sig om att på detta sätt neddraga dikten
inom personlighetens nu mera helt och hållet
fridlysta område.
Bland nyare grekiska lustspelsdiktare nämnas
Me-NANDER, DlPHILOS, PHILEMON och APOLLODOROS, af
hvilka likväl ingen ens tillnärmelsevis uppnådde den
väldige, föregångarens storhet och popularitet. Själf
hade han ju också i sitt sista stycke påvisat de nya
områden, på hvilka den attiska komödien hade att slå
in, om den ville blifva ett sant uttryck af det lefvande
lifvet omkring sig, hvilket naturligtvis ändrade gestalt,
ju mera folket aflägsnade sig från den ursprungliga
barna-glädje, hvarmed det tumlade omkring med sina sinligt
fullblodiga gudagestalter.
Några grekiska skådespelares namn hafva också
blifvit bevarade åt eftervärlden. Så nämnas en Molon,
en Theodoros och framför allt en Polos, som tragisk
skådespelare af framstående rang. Om honom
meddelas följande karakteristiska drag, som visar, huru det
är ur själfva det rikt böljande menniskolifvet omkring
honom, som skådespelaren hämtar ingifvelsen till sina
mest gripande framställningar, och huru det ofta är med
sitt eget hjärtblod som han färglägger den tafla han
upprullar för åskådarens blickar.
Han uppträdde i ett af Aischylos’ skådespel som
Electra, gråtande vid Orestes’ urna, och han tog då
sin nyss döde sons urna mellan sina händer och
utförde sin scen med den mest gripande sanning. Behöfde
han denna påtagliga erinran om en grym förlust,
frågar man, för att rätt kunna framställa den frätande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
