Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upprätthålla skådeplatsen i dess sträfvan att gifva endast
värdiga stycken.
Själfva Goethe, som väl i egenskap af teaterledare
hade den på en gång lyckligaste och mäktigaste
ställning i världen, vän som han var till den konstälskande
furste, som så frikostigt understödde honom i hans
bemödanden att lyfta teatern och dramatiken till literär
betydelse och socialt anseende, — själfva Goethe fick
till fullo pröfva den gamla sanningen, att »emot
dumheten kampa till och med gudarne förgäfves». Låt
vara att han i sin förnäma likgiltighet för hopens
omdömen gick allt för långt i sin sträfvan att hålla idealet
uppe, att han allt för strängt klafband sina skådespelare
inom den deklamatoriskt-plastiska riktningens
konventionella skrankor — icke hade dock Egmonts och Fausts
skald förtjent, att man behandlade honom så otacksamt
som inan gjorde, och att den af honom utdömda
naturalismen skulle i skepnaden af — en hund köra honom
ut ur det konsttempel till hvilket han lagt grunden i
Weimar, Tysklands dåvarande andliga centrum.
Men så var det likväl, och saken är för mycket
betecknande för att icke här omtalas något närmare.
En tämligen obetydlig skådespelare vid namn
Karsten hade nämligen en pudel, hvars läraktighet fört
husbonden på den tanken att inöfva honom till
hufvud-rollen i en melodram: »Le chien d’Aubry» (D’Aubrys
hund), som vid denna tid väckte stort uppseende i Paris,
för att sedan med den fyrbente aktören göra en
gäst-spelsfärd igenom Tyskland. Planen lyckades
fullkomligt*, de förnämsta teaterdirektionerna mottogo pudeln
med öppna armar, de mest framstående skådespelare
nedläto sig att uppträda som hans kamrater, och både
den högre, och den lägre publiken applåderade
hundkomedin med raseri.
Goethe yttrade sig med största skärpa öfver detta
ofog, och hvem skulle väl känt sig smärtsammare berörd
nf detta skådeplatsens vanhelgande än han, som användt
den bästa delen af sitt lif på att höja teatern och
skåde-spelarne ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
