Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af detta bifall utnämndes han i j‘anuari 1813 till
»hof-teaterdiktare» vid Burgteatern i Wien och hade redan
förlofvat sig med en ung skådespelerska, då han nåddes
af maningen till den allmänna uppresningen mot de
franske inkräktarne och icke tvekade att lemna sin
lyckliga ställning och sin unga kärlek för att skynda till
det betryckta tyska fäderneslandets hjälp. Han for den
15 mars 1813 till Breslau, ingick vid Lutzows frivilliga
jägarkår och blef nu den patriotiske skald, som med
eldiga krigssånger uppmuntrade de tyska skarorna till
tappert motstånd och till ärofull död för fosterland och
frihet. Själf blef han i en skärmytsling dödligt sårad
vid Gadebusch den 26 augusti samma år och afled
samma dag samt begrofs vid byn Wöbbelin under en
ek, där hans fader sedan lät uppresa ett monument.
1871 restes hans staty i Dresden, och tyska folket ser
i honom ännu i dag en idealskepnad, hvars lyriska
dikter förskaffat honom det ärofulla namnet: »Tysklands
Ty rtaios».
Hans dramer äro skrifna med stor formsäkerhet
och mycken lätthet, men hafva längesedan försvunnit
från scenen, kanske mest till följe däraf, att de visa brist
på menniskokännedom och att de i dem uppträdande
personerna äro alltför abstrakt goda eller onda.
Det tyska folkets uppvaknande under frihetskrigen
hade icke framkallat någon ny diktare af betydenhet,
och några nya impulser hade således icke heller
skådespelarkonsten under denna tid kunnat emottaga.
Inflytandet af Weimarskolan och af de tvenne stora
skalde-gestalterna från seklets början var ännu allt för lifligt
och genomgripande för att icke efterhärmningen både
inom dramatiken och framställningskonsten skulle utöfva
ett hämmande inflytande på bådas inneboende kraft.
Det deklamatoriska elementet hade blifvit det
för-herskande, och bredvid detta öfversvämmades teatrarne
af den flod af franska melodramer och lustspel, hvarmed
flitiga öfversättare sådana som Castelli, Hell,
Cur-länder och Blum försågo dem. Det är sant, att
Shakspeare i Schlegels öfversättningar allt mera utbredde
sig, och att de spanska sorge- och lustspelen utöfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
