Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre betydelse för scenens framtid af betydande
värde.
ADOLF VON WiLBRANDT, har i sina från romerska
historien lånade stycken Ga ju* Gracchus och Arria
ocli Memdina, båda bekanta för vår publik, sökt att
rena smaken genom införande på scenen af klassiska
figurer, något som dock icke ledt till efterföljd och som
heller icke kan sägas hafva utöfvat annat än ett
öfver-gående inflytande på den rådande smaken för dagen,
hvilken finner sig mera tillfreds med Mannstädts,
Treptows och Jacobsons blodlösa gy cklerier än med de
stränga romerska patricierna och deras laster och dygder.
Paul Lindau har i sina skådespel Marion, Maria
und MagdalenaGräfin Lea, de båda sista härstädes
uppförda, samt Frau Susanna vetat att tillegna sig de franska
dramaturgernas lifliga och raska dialog, och hans stycken,
hvartill ämnena äro tagna ur samtidens lif, utmärka sig
därigenom fördelaktigt framför mängden af nutida tyska
dramatiska alster. Äfven ARTHUR FlTGER är en af de
nyare tyska författare, som gjort sig fördelaktigt känd
genom sina tragedier, bland hvilka Die Hexe (Hexan)
intager ett framstående rum. Bland nyare
lustspelsförfat-tare torde Gustav v. Moser, Franz v. Schonthan
och JULIUS Rosen böra nämnas som de mest framstående.
Det lyckligt förda kriget med Frankrike har naturligtvis
framkallat en mängd patriotiska stycken, i hvilka i
synnerhet det Brandenburgska husets anherrar förhärligas, och
emellan dessa af högstämdt, ofta öfver i det drastiska
slående, patriotiskt patos flödande stycken,
öfversätt-ningar från de hatade fransmännen och de tarfligaste
lokala farser vacklar för närvarande den tyska teatern,
hänvisad som den är till att för största delen af sin
åskådarkrets vara en rodocka för stunden. Röster höjas
nog, som klandra en sådan sakernas ordning i Goethes
och Schillers fädernesland, men hittills hafva de
förklingat tämligen ohörda midt ibland bullret från
Mil-löckers och Strauss’ operetter samt under
pajazzosprån-gen från farsens »lustige person», hvars gamla
Hans-wurstnatur tydligt och klart skiner igenom den moderna
klädedräkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
