Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Juden», Baron Torrved i »Ålderdom och Dårskap»
och Pfefferhorn i »N:o 777 eller Lotteri på fast
egendom». Den tidens publik var betydligt naivare och
skrattgladare än vår, och endast hans sätt att som
Longino inkomma ätande på en med smör påbredd kaka
bröd, i hvilken han bokstafligen ätit in sig, eller att
som PfeffwJcorn göra sin entré från fonddörren med
det ena långa benet förut, ett ben som inte kunde
tillhöra någon annan än Sevelin, väckte hela högtider
af skrattsalvor. Men, att Sevelin icke var uteslutande
farsor visade han mer än en gång, och i synnerhet gaf
han ett lysande prof på jämnmått och förtjenstfull
karaktäristik genom det sätt hvarpå han återgaf
Har-pagon i Moliéres »Den girige», ett spel som den gamle
Moliére själf icke skulle hafva tvekat att applådera.
Hans sätt att återgifva den bestulne girigbukens vrede
och förtviflan var på en gång så drastiskt och så
gripande, att han i det ögonblicket kom publiken att
glömma både Longino och Pfefferlcorn och att med
stormande bifall helsa en verklig komiker, icke längre
endast en karrikaturmålare.
Sevelin var en orolig natur, han tog afsked från
kgl. teatern 1838 och uppträdde sedan än på
Djurgårdsteatern än på Mindre teatern till 1844, då han sökte
och fick ny anställning vid den kungliga, där han ännu
uppträdde i en och annan af sina glansroller. Han dog
den 26 augusti 1851 ute på sitt landsställe på Lidingön,
och har i den genre af komiska roller, uti hvilken han
helst och med största bifall uppträdde, icke haft någon
efterföljare på den svenska scenen.
Olof Ulrik Torsslow var, bredvid och näst
Lars Hjortsberg, vår snillrikaste och mångsidigaste
skådespelare och torde i ett afseende stå ensam bland
alla länders sceniska konstnärer, det nämligen att han,
trots ett hindrande lyte som drabbade honom till följe
af en olyckshändelse, allt för väl bekant för att här
be-höfva omtalas, och just efter detta blef vår förnämste
karaktärsskådespelare, i det han med en exempellös
energi icke blott kom publiken att glömma det, utan
till och med gjorde däraf ett verksamt vapen för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
