Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kastade sig rätt i pälsen på katten, som satt på
spisel-kanten och värmde sig om ryggen, medan han vände de
haOfslutna ögonen utåt stugan, där de envist fäste sig vid
den mörka vrån mellan fållbänken och dragkistan; en vrå
i hvilken missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från
hvilken hon nu tydligen väntade något raspande, som
kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.
»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,»
muttrade gumman bekymrad och förargad på samma gång
»Men si, förr än jag släcker den, förr...»
Hon hann inte tala ut, förrän stormen afbröt henne
med ett långdraget tjut uppe i skorstenen, och en ny
salfva af snö och sot yrde omkring så vildt, att till och
med katten tog ett långt skutt från spisen och direkt upp
i fållbänken, där han började på att put$a sig på ryggen
och om tajssarna, med hvilka han betänksamt strök sig om
nosen och ibland stannade på halfva vägen, medan han
spände öronen utåt dörren och tycktes liksom vänta på
att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt
pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och
satte sig borta vid bordet, där fotogenlampan brann, tog
rätt på sina glasögon och började läsa juldagens
evangelium. Men det ville inte gå så bra, det drog ifrån fönstret,
så att lampan flammade till och rök emellanåt, och hur
lomhörd än gumman var, hörde hon ändå vindstötarna där
ute och hur isbarken gnisslade och sprakade mot
fönsterrutorna så att det lät som om någon illvillig strykare
stått där ute och kastat näftals med sand och småsten
mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt
och huru mycket hon än längtade efter att mannen och
dottern skulle komma hem, så började hon ändå smått
hoppas på att de hade stannat kvar borta på Blidön, där
hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så
visste hon ju också hur mån österberg var om henne och
hus och hem! Skulle han väl ge sig ro att stanna, när
han visste att hon var ensam hemma, och hade han kanske
gett sig af ensam och satt nu och körde vrlse i ovädret
och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man inte
kunde se handen för sig? Ensam? Nej, ensam var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
