Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fiffikus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
ÉN FIFFIKUS.
»Skall jag inte buras in?» sa’ Bob. »Ha de
tvingat mig att gå hela den här långa vägen, bara
för att jag skulle få prata lite med en poliskarl, som
jag inte tycker om?»
»Gå hem», sa’ White och räckte honom
rapphönsen.
»All right», sa’ Bob, »och jag kommer att
instämma er som vittne på, att de här båda karlarna
ha anfallit mig och försökt stjäla mina rapphöns. Jag
skall gå och tala med min advokat om den här saken.»
Han gick hem så rak i ryggen som han
möjligtvis kunde, och det var rent af ohyggligt så morsk
han blef efter den dagen. Han lät sin äldsta pojke
skrifva ett långt bref till patron om det där och sa’,
att han skulle förlåta för den här gången, men för
framtiden kunde han inte lofva något. Så att de
båda skogvaktarne hade just inte något så trefligt
lif med Bob Pretty på den ena sidan och patron
Rockett på den andra.
Se’n fick patron en öfverskogvaktare, som hette
Cutts, en man, som påstods veta mera om
villebråds-tjufvarnes knep än de visste själfva. Folk sa’, att
han hade ränsat bort alla villebrådstjufvar på flera
mils afstånd omkring det stället, där han kom ifrån,
och att fasaner kunde spatsera in på gården hos
folk utan att någon rörde dem.
Han var en man med skarp blick, lång och
mager, med sneda ögon och lite rödt skägg. Den
andra dagen efter se’n han kom var han här uppe
på »Blomkålshufvudet» och fick sig en sejdel öl och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
