Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det snikna spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197 DET SNIKNA SPÖKET.
Gamla fru Martin, en granne, såg honom först
och gaf det till känna med ett skrik, som samlade
ett dussin människor omkring dem. Hon pekade
mållös på Blows.
»Jag. . . jag rörde henne inte», sade denne
högtidligt. »Jag . . . såg inte åt henne ens ...»
Folkmassan stirrade vildt på honom. Det kom
alltjämt nya springande, knuffade sig fram i första
ledet, men drogo sig hastigt tillbaka och väntade i
andlös spänning. Oroad af deras tystnad upprepade
Blows sina försäkringar:
»Jag kom gående ...»
Han afbröt sig hastigt, vände sig om och tittade
litet förebrående på en herre, som sökte förvissa sig,
huruvida en paraply gick tvärs igenom honom. Den
vetgirige drog sig skyndsamt in i högen igen, och
ett svagt mummel af öfverraskning uppstod, då
Blows förargad gned sig på det träffade stället.
»Han lefver ju!» sade en röst. »Det var skojigt!»
»Morjens, Bill», sade Blows jovialiskt.
Bill kom försiktigt fram, och innan han skakade
hand med honom, förvissade han sig med åtskilliga
små puffar och knackningar, att hans vän verkligen
lefde.
»Det är all right», ropade han. »Kom och
känn!»
Minst femtio händer åtlydde uppmaningen, och
utan att fästa sig vid den ofantligt kittlige Blows’s
hotelser och böner trefvade de öfver hela hans leka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
