Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samöstev.-hsv. nom tioner.
121
átw3 g9[w].J) Med afseende å betingelserna för nämda
förlängning förhålla sig de ifrv. dialekterna något olika emot
hsv., se mom. 28,a. Ex.: mjë? o. d.: fsv. miol.
Om ögg. af 8 till I ë se §§ 9,8, 48; till yö §§ 31 (42, 46, 49);
till iö § 53; till iä § 65; till u § 66.
10. Urspr, långt u har öfvergått till ö, om det
omedelbart efterföljts af a2), t. ex. broar o. d.: isl. briiar, tro
o. d. (vb): isl. trúa, snö o. d.: isl. snúa.
l) Denna formulering af ljudlagen tyckes mig vara att föredraga
framfor den af Noreen, Gesch. d. nord. spr. § 134, gifna — att o
blifvit ø i förbindelsen io utom framför rd rt ng nk och där i blifvit
spirant, d. v. s. efter t, p och i framljudet — bl. a. med hänsyn till
estsv. tiåkk&r, som fortfarande visar halfvok. i, men icke dess mindre
är oberördt af öggen io > iö. — Förhållandet har sannolikt varit det,
att ö-ljudet föratt afficieras af ett föreg, i måste i någon mån hafva
närmat sig å. Såsom förlängdt, samt framför labialiserad guttural
konsonant har o förblifvit slutet (sedermera har dock hvarje för
tiden kort o blifvit ä, jf. t. ex. nsv. tjock) och i likhet med urspr,
långt slutet ö-ljud icke träffats af det progressiva i-omljudet. Sål. t.
ex. nsv. gjord, hjort, tjock, dial. bion ’björn7, stjågg ’skygg’ siågg ’sjunga’
siägk ’sjunka’, liksom hjon Hjo, Jo[ha]n; men björk, mjöd, björn.
(Framför kort enkel kons. samt, hvad hsv. beträffar, framför rn är som
bekant förlängningen af yngre datum än framför rd rt, jf. gård, vårta
med sak, barn). Att ä. fsv. sior mior slior mior det oaktadt i y. fsv.
uppträda som su> mie sliø miø antyder, att i de förra formerna o
betecknar ett ljud, öppnare än det vanliga långa o. Detta bekräftas af
att östnyländskan (där intetdera slaget af långt o torde undergått
progress. i-omljud, se mom. 73) fortfarande håller de båda ljuden i sär*
t. ex. hiön men mjlär. (Den sistn. formen kan med hänsyn till mom*
2 i c k e vara identisk med isl. miår). — *) Den regelmässighet, hvarmed
vno. Q i ifrågavarande fall mo t svåras af öno. ö i talrika ord af olika
klasser, synes mig med bestämdhet häntyda på tillvaron af en sådan
ljudlag i de östnordiska språken. Annorlunda Noreen, Urgerm. judl.
s. 19 f. — Not vid korr:lä8ningm: Se numera Kock, Indogerm. forsch.
II, s. 332 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
