Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baltiska företeelser.
197
sg. trumb; Dagö, Gsvby, Ormsö o. Nuckö best. sg. låmbi, pl. -ir: obest.
sg. lamb. — Om den olika behandling ord med enstafvig obest. sing.
undergått å ena sidan på Kuno, Rågöarna o. i Wichtp., å den andra i
Gsvby, på Dagö, Ormsö och Nuckö se §§ 54,59,67. — Former utan b
af ordet ’ämbar’ anföras blott från Runö-, Stor-Rågö- och
Wichtp.-målen; i de öfriga, liksom ock fakultativt i Wichtp.-målet, kvarstår
mb oassimileradt, antingen af samma orsak som i hsv. (jf. Tamm, Fonet,
kännet. s. 18) eller till följd af påvärkan från densamma. — I st. f.
genom assimilation har b ej sällan aflägsnats på analogisk väg (om
denna företeelse, som ej är inskränkt till Ösjprov., se § 1,24 anm.),
t. ex. samll -ii! ’samla’: fsv. sambla; Ormsö ramä£ ’ramla’; Dagö, Ormsö,
Nuckö humat -wi ’humle’ (Dagö äfven hummät): fsv. humbli; Runo, Rågö,
Wichtp. kumär ’kommer’: fsv. kumber.
3. Framför Æ, t, *, i, n har den likvida (i
Nargö-dialekten r, i de öfriga baltiska målen dessutom l\ genom
hvars invärkan de förra (enl. § 1,22) utvecklat sig ur
motsvarande alveolarer, helt och hållet försvunnit. Ifall
föregående vokal är betonad och kort, hafva * och t undergått
förlängning; tvifvelsutan genomfördes denna redan före
likvidans försvinnande och träffade hvarje tonlös konsonant, som
föregicks af kort vokal + sonor kons. (jf. s. 115 här ofvan).
Ex.: iöd j&udfø ’jord’, vafffu] ’vårta’, kå** ’kors’, mä£[u]
’märla’, hön o. d. ’horn’, vBd o. d. ’valde’, haf ’halt’ (neutr.
af ’hal’), ha** hä* ’hals’, än ’aln’ *).
Om de enstaka former med (I- supradental och) bortfallet 2, som
anföras från Nargö, se § 44. — Den ofvannämda företeelsen återfinnes
i en del finländska mål, se §§ 15, 17, 21, 28; jf. äfven § 40.
4. Urspr, kort, hufvudtonig stafvelse med ordslutande
slutkonsonant har — äfven om dess vokal är en annan än a
(jf. § 1,28 e) — blifvit förlängd. Endast i det fall, att
slutkonsonanten icke var en tenuis, skedde dock detta öfveralt
på samma sätt som i hsv., d. v. s. medelst vokalens för-
Anf, fr. Gsvby, Ormsö o, Nuckö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
