- Dä fögan godt e vär i kväll, Pär-Erik.
Sonen sade ingenting. Han satt i spisen och rökte pipa. Modern i sängen stirrade på honom.
- Dä fögan godt e vär i kväll, Pär-Erik, sade gubben igen.
Sonen sade ingenting. Modern reste sig på armbågen.
- Hör du int, att far din säg, att dä godt e vär i kväll, Pär-Erik? - sade hon.
- Jag hör hva jag vill - sade pojken.
- Hva du vill?...
- Ha du na skott i bössa, Pär-Erik? skyndade gubben att fråga.
- Ja, de ha jag, sade pojken, men jag ha knoga sen klocka fem i marest.
- Förbarma sej, hva du är lat, ditt syndastraff!
- Det säg ji för jämnan, mor, men ji träng inte säge na. Ji gör fögan inget, tyss jag, sjuk som ji ä.
- Når jag födde dej, Pär-Erik, pindes jag.
- Så hadde ji fäll na nöje för e å.
- Hut pajk, skrek gubben, ä du sturk, sla jag mun bortur dig.
Pojken skrattade, knackade ur pipan och gick till dörren.
- Bäg och olagom ä du, och skam ha du, som inte hedra far och mor din, din armade pojknäck.
- Jag is int höra ji länger far, äsch ji språke på dedänne vise.
Pojken hade öppnat dörren, men stängde den och sade med en hastig gråt i halsen:
- Gå jag int och knoga för ji hvareviga dag och fische och bryt sten och ä jussom en slaf för ji? Men hva ha jag å ji? Ovett ha jag och skamord och... Dra åt helvete...
- Tig, pajk!
- Tig? För ji, gam...
- Tig, säg jag!
Pojken såg att gubben blef röd och drog sig ut.
Gubbens mening visste han nog. Gumman hade väl inte så långt kvar. Hela vintern hade hon fått lefva som de andra, på gröt, saltströmming och saltfläsk. Nu då vårfågeln kommit, unnade gubben henne en stark fågelsoppa. En rifvande käring hade hon i alla fall ständigt varit, om ock gallsprängd.
Dog hon nu; ja, dog hon nu, kunde hon ju få gå sin väg med smaken af fågelsoppa på tungan. Inte missunnade Pär-Erik henne det, men inte heller kunde han fördra det ständiga gnatet.
Knappt var han på gården och lutad öfver grinden mot hamnvägen, förrän gubben kom ut barhufvad och i strumpfötterna på bron.
- Är du arg, Pär-Erik? sade han.
- Jag tyss ji, som är gammal kunde ha nan hut i krappen.
- Hå! Färk båna dine, når du får dom så stor, Pär-Erik.
Paus.
- Ska du fära na?
- Gett fäll det.
- Hva fär du åt då?
- Fär fäll till Pär-Jaxvarpet.
- Fär du ensam?
- Äsch int ji själf falj vä.
Gubben valde sitt och gick in.
Vid 12-tiden rustade Pär-Erik. Han tog lodbössan, hundskinnspälsen, fällen och vättarna. Gubben vände sig i sängen, när han gick.
- Tänk du fära ut å sofva, Pär-Erik, efter du ta så myttje kläer vä dej?
Pojken stod på tröskeln med bördan i famn.
- Djäfveln anamma, sa han, hva ji ä söt, far. I denna dag.
Och så gick han.
***
Han rodde längs de skumma bodarna, från hvilka båtstängerna hängde ut som vakande metspön. Kattorna sutto under bryggorna, vaktande på fisk.
Han satt och hörde, hur orren huckrade i skogen på andra sidan sundet. Grodorna purrade i sina vattenpölar, trasten som vaknat, förde oljud och längs stranden flögo beckasiner och blandade sina jämmerpip med vågornas enformiga sus i stenarna.
När han kommit genom Finnhålet och Bottnens blågrå golf bredde sig framför honom med uddar, skärklabbar och en disig landtunga till vänster med en fyr som ett glöd i spetsen på en tång, skiftade han åror och satte sig att mönna.
Ej ett lif syntes på det blanka vattnet.
Han rodde i ett dis, men himlen rätt fram kolade ännu efter solnedgången, och denna inflammerade buk inneslöt några trasiga molninälfvor, i hvilkas kupiga underkant hade samlats rödt blod och gult var. Och till vänster öfver den svarta skogen hängde majnattens gula fullmåne med sitt blinda sken.
Pär-Erik rodde sömnigt.
Han tänkte inte på föräldrarna och inte på jakten men på en fiskarjänta med runda bröst och blå ögon, skicklig i att bygga och binda nät.
Annat skulle det varit, om han fått fara ut och hämta fågel till henne eller om han vetat, att han med detta nattvak kunnat göra något för att bygga sitt eget hem, men så länge modern lefde var ej lönt att tänka däråt.
Nu kom modern för honom. Hvad hade han för godt af henne? För allt sitt slit och släp hade han ingen tack. Det var hans plikt att släpa, därför att hon en natt varit sjuk för hans skull. Men då han inte var orsak till sig själf, så kunde han ju inte heller ha någon förpliktelse mot henne. Om han inte ville. Naturligtvis.
Hur många nätter hade han inte legat ute på skären och frusit? Hur många nätter ej i skötbåten? På hösten i storm och rägn? På vintern, då han varit nära att bli borta i snötjocka under skäljakt på isen?
Han hade vågat sitt lif för att skaffa hem mat åt de gamle. Hade hon vågat sitt en gång, hade han vågat sitt flera. Nöje hade hon haft för pinan, men hvilket nöje hade han? Och hvad rådde han för pinan? Hade det inte varit han som kommit, hade det väl varit någon annan. Och om denne andre hade varit en som dragit ut i världen, hvad hade hon då haft?
Det såg han: ju mer han gaf dem, dess mer ville de ha. Än kunde de lefva i tio år, och för hvart år murknade de till, stängde utsikterna för honom, förmörkade och förbittrade lifvet och satte en vägg mellan flickan och honom. Hvem garanterade, att hon ej blef less, tog en annan och sålunda kom bort för honom? Kunde hon vänta i tio år? Ett var medlet: att hon blef med barn. Men det var skam, och hon skulle aldrig samtycka. Inte heller vågade han fordra det af fruktan att bli afvisad för alltid.
Var nu detta en välsignelse att ha hem och gamla föräldrar? Så sade man. Ja så, sade man. Ja - så...
Pär-Erik såg en orrtupp på Pär-Jaxklippan. Fågeln stod på själfva hällan tätt åt en gammal torrfur. Den röda himlen var bakom, och randen af hällan lyste som en guldsnodd under fågeln.
Den kråmade sig. Den släpade vingarna och sprang åt sidorna med framsträckt hals. Den flög upp några fot i luften och surrade med vingarna, när den sjåsade. Och när den satte sig igen, sträckte den sig till höger: är du där? - till vänster: är du där? - helt om: men hvar är du då? - - och huckrade: kom, kom!
Pär-Erik steg försiktigt ur båten, smög bakom stenarna, bakom hällorna, granbuskarna, i ljungen och lingonriset och stannade på knä vid en sten. Fågeln var ej inom skotthåll.
Jägare var han född som de andra fiskarpojkarna. Nu hade han glömt allt. Brände fast blicken vid den af vårkärlek förblindade fågeln. Saliven sipprade i mungiporna. Ett vällustigt leende lyste i själen, och det kliade i maggropen som när han låg åtmed flickan.
Det blef tjufskytte detta. Det var förbjuden tid. Och hade det också varit lofligt, hade det ändock varit tjufskytte, jaktvårdsföreningen ägde alla rättigheter.
Men när han oförsiktigt kom åt en gren knakade den sönder. Fågeln spratt till. Höjde sig. Sträckte på hufvudet. Stod en stund stilla. Vickade till och kastade sig ut i luften. Med hvisslande vingslag flög den bort, öfver hällorna, sandstranden, in i den blå himlen, inåt tallarna och blef borta där bland träden.
Pär-Erik reste sig förargad och gick ner till båten, rodde ut vättarna och lade sig på lur bakom murningen. Och nu fick han passera genom nattens gradvisa förvandling till dag.
Slöjan drogs undan från hafvet, som fick en ljusblå yta; himlen lättade och rustade till med små rosiga molnlappar; i öster ökade man under pannorna; den blå luften öfver skogen pumpades ut, och månen skimrade blek som ett tomt ostra.
Så kommo fåglarna och satte lif i stillheten. Beckasinerna, som suttit på stenarna i det blanka vattnet, flögo pipande längs stranden; trasten efterträddes af bofinken; orren tystnade, och ett lompar kom flygande utifrån hafvet och slog ned på viken. En ensam långhalsad skrake sköt genom luften från sitt nattlogis och kastade sig vårdslöst i vattnet, sprätte droppar omkring sig, som bildade krusning, och vinden som väntat ett veck att gripa tag i, passade på och nu kom morgonkåren sakta glidande, mörkblå och kall.
Då vaknade måsen vid suset, såg upp och såg, att man fyrade på i öster, lyfte, stötte ut ett hest morgonskri, väckte kamraterna, och med långsamma, omornade slag kommo de sättande inåt stranden, singlande skriande öfver murningen och fortsatte bågen inåt skogen.
Nu kommo också de tunga och beskäftiga svärtorna, de nervösa grisslorna, och en åda dök plötsligt upp.
Och när allt var klart, kom solen. Sömnigt slog hon undan röken i öster, kastade en påse glitterspån i vågorna, vaggade på horisonten, drog den ett stycke med sig, vägde en sekund och släppte därefter snabbt sitt grepp, horisontlinan föll ner med ett sving och återtog sitt läge, och röd och stolt kom solen seglande genom etern.
Nu var allt lif vaknadt och sträckte sig mot henne. Revelj var slagen, och den nya, rentvättade dagen hängde klar som ett källvatten öfver världen.
Pär-Erik stod emellertid på knä bakom murningen och vände ryggen åt allt det vackra. Han kikade med spänd blick och höjde bössan. Två lommar voro inom skotthåll, och de oroliga ögonen spejade misstroget omkring. Längre ut lågo de andra och simmade lugnt, lyfte, döko, plaskade och snattrade.
Pär-Erik siktade noga, och med en våldsam knall, som stöp öfver nästa berg och slängdes mångdubblad öfver vattnet, gick skottet af. Den ena lommen dök, den andra stjälpte, sprattlade, låg stilla. Ett vrak i vattenytan. Längre bort kom kamraten upp; där var det lugnt, den fortsatte sitt afbrutna morgonarbete.
Pär-Erik slängde ner lommen på hällan bredvid sig. Blodet rann i en mörkröd ström ur såret i halsen, och fågeln öppnade näbben då och då och krökte halsen som i krampaktiga kräkningsanfall.
Men på huk bak murningen stod Pär-Erik, som glömt allt annat för jakten.
Solen steg, och glansen blef allt mindre röd, alltmera gul och varm. Tiden gick förbi. Från land kommo bogserångare släpande långa rökmoln efter sig på sin färd ut mot fartyg.
Men inga fåglar kommo inom håll. Ute på flacket summo de. Pär-Erik såg i tuben långa band som sköto fram. Streck drogo i luften, skrin klöfvo morgonens ro, men ingen fågel kom inom håll.
Förargad, frusen, hungrig och smutsig reste sig Pär-Erik, sparkade till den onyttiga lommen och redde sig till hemfärd. Han samlade ihop grejorna, kastade fågeln i akterstammen och satte segel.
Och åter svor han öfver modern, som var orsak till denna misslyckade jakt.
Den tiden på dygnet var det, då man känner sig tömd på all lust till lifvet, då i den kalla och obarmhärtigt klara luften allt syns dåraktigt och fåfängt, och då rymden förefaller att vara glaskupolen öfver en öde och afsida kyrkogård.
Pär-Erik svängde om udden och såg raden af bodar spegla sig i sundets vatten. Det förvånade honom, att rök steg ur hemmets skorsten. Det blef honom varmare till mods, ty han förstod, att man tänkt på honom och kokat kaffe. Men butterhet satt kvar till tänderna.
Gubben stod på utbryggan, när han lade till.
- Ha du na? sade han.
- En lom.
- Det var fögan lite.
- Lite! Hva ha ji sköte i natt? Jag har vaka och bränt yga för er förbannade fågelsoppa.
Han tog lommen och slängde den vårdslöst till gubbens fötter.
- Ge'n at käringa och fråg'na, om hon ä nöjd nu.
- Ja, nu är hon nöjd, Pär-Erik.
- Ä hon? Det var fäll först gången!
- För nu är hon död, Pär-Erik.
Pojken stannade med lodbössan i hand och såg upp från båten.
- Död?
- Ja, hon dödde för en timma sen.
Pär-Erik lutade sig mot bryggan och stirrade rättfram.
- Kom upp och drick kaffe, Pär-Erik. Jag ha kokat at dig, sade gubben.
- Ha ji koka kaffe?
- Ja, - svarade gubben och linkade med lommen uppför bryggan mot stugan, hvars grönaktiga fönster glänste klart i morgonsolen och från hvilken röken steg upp, sakta och stilla som hvilken morgon som hälst.
I båten stod Pär-Erik kvar lutad mot bryggan.
