- Project Runeberg -  Fiskarflickan /
119

(1869) [MARC] [MARC] Author: Bjørnstjerne Bjørnson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

119

hårda. Efter att ha gjort ännu ett slag öfver golfvet
och ännu en gång kommit henne helt nära, blodröd i
ansigtet, vände han henne ryggen och gick utan ett ord
in på kontoret. Då han kom dit in, hade Signe gått

Hela denna dag förblef hvar för sig. Prosten
spisade ensam sin middag, ingen af flickorna kom in. Petra
var på hushållerskans rum, hvilket efter eldsvådan
upplåtits åt henne, hon hade öfverallt men förgäfves sökt
Signe för att förklara sig; men Signe var knappast på
gården.

Petra kände, att hon stod framför ett afgörande.
Hennes lifs hemligaste tanke hade slitits ifrån henne,
och man ville tilltvinga sig ett inflytande på den, hvilket
hon icke kunde tillstädja. Hon kände bäst sjelf, att,
om hon nödgades uppgifva detta mål, dref hon bort
för slumpens vind. Hon kunde vara glad med de glada,
förtrolig bland de förtroliga, säker i allt, men det var
i kraft af detta hemliga mål, — att hon nämligen en
gång skulle få uppnå hvad hennes naturgåfvor längtade
och växte till. Att förtro sig åt någon efter det der
första felslagna försöket i Bergen, — nej, det hade hon
icke kunnat, till och med om det varit åt Ödegaard!
Hon måste vara ensam derom, tills det vuxit så vidt,
att det kunde tåla att man andades tvifvel derpå.

Men nu hade det blifvit annorlunda; prostens
eldröda ansigte såg ständigt in i hennes skrämda samvete;
det gällde att rädda sig! — Hon letade rundt kring
efter Signe, allt häftigare och ifrigare; men ännu på
eftermiddagen var Signe icke funnen. Ju längre deu
menniska, hvilken vi söka, undviker oss, dess mer
förstora vi också orsaken till söndringen; och så kom sig
äfven, att hon slutligen insåg, att det hade varit förra-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:06:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fiskflicka/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free