Stilla och skumt är på heden,
dagssus och dagsljus dö hän.
Stjärnorna skönjas, och veden
lyser från murknade trän.
Nu när jag uppstår ur rosornas rus,
flyktat med sommarens vindar och ljus -
hjärtstilla,
smärtstilla,
blommar du nu kring mitt hus?
Blänkande kornblixtar draga
eldspår på synrandens stig,
tälja att ovädren jaga
än, fast de tystnat kring mig.
Åskor som skakat mitt livs firmament
sensommareldar som själen bränt,
hjärtstilla,
smärtstilla,
svalkar du svedan de tänt?
Lyssna, mitt hjärta! På heden
darrar en sista lidelsens ton,
tordönets väldiga reden
eka farväl från den nattblåa bron.
Stort var att leva i rosor och rus,
vandra i glöd som vid vådeldars ljus;
höstblommor,
tröstblommor,
armt är ert sånglösa sus.
