Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygtankens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunden drev framåt med en hastighet av sex sekundmeter.
D en var åtminstone principiellt flygbar, även om den aldrig
kom att bära en människa.
Under de senare åren ha flygteknikerna åter börjat visa
större intresse för vingslagsprincipen och man har bland
annat genom mera ingående studium av den faktiska
rörelsefunktionen vid fåglars vingslag och alldeles speciellt vid
insekters flykt sökt komma fram till helt nya lösningar.
Ultrarapidfotograferingen har här öppnat nya möjligheter
för exakt rörelsestudium och det är ingalunda uteslutet,
att vingslagsmaskinerna åter bli aktuella.
N SPECIELL art av vingslagsmaskiner utgöra
klaff-vingmaskinerna, som ha ett visst intresse för oss genom en
svensk insats. Det är möjligt, att redan Besniers apparat hade
Halfvingar, men den första som med liv och själ företrädde
ldaffsystemet var den »borgerliga urmakaren» i Wien Jakob
Degen. Han var inflyttad från Basel och utbildade sig först
som vävare och färgare, men drevs av ett ovanligt starkt
mekaniskt intresse över till urmakeriet och därifrån vidare
till flygmaskinskonstruktörens vanskliga kall.
Någon gång på slutet av 1700-talet började han
experimentera med en alldeles ny flygmaskinskonstruktion och
1808 hade han den färdig i stor modell, som beräknades kunna
bära en människa. Den hade stora, hjärtformade vingar
och ett stjärtplan. Den kan avgjort betecknas som ett
mästerverk i fråga om finmekanisk hantverksskicklighet. Vardera
vingen var 10 fot lång och hade en högsta bredd av nio fot.
Hela bärytan bestod av 3 5oo radiellt anordnade klaffar,
som öppnades och stängdes med 5i2 snören på undersidan
och 320 snören på översidan. Snörena manövrerades av
flygaren, som stod i en trapetsliknande anordning under
vingarna, vilka vilade i metallager på hans axlar. Genom att
växelvis huka sig ned och resa sig upp i trapetsen
åstadkom flygaren »vingslagen», samtidigt som han passade på att
klaffarna öppnade sig och slöto sig i rätta momenten och med
axlarna manövrerade vingarnas ansättningsvinkel mot
vinden. Teoretiskt skulle flygaren kunna utföra alla manövrer,
som erfordrades för att efterlikna en fågels flykt. För
övrigt är det knappast nödvändigt att närmare beskriva
apparatens sinnrikhet. Det må vara tillräckligt belysande
för det verkligt fina hantverksarbetet, att vardera vingen i
färdigt skick endast vägde 2,5 kg!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
