Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. En ödets vändning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ . 19
en sådan. Under hans av feber skälvande kropp funnos
endast nakna bräder, icke en gång ett täcke eller litet halm
hade mafi bestått den stackars, i ett eländigt, kvaft och
illaluktande rum inhysta fången.
Här rosslade en döende, där jämrade sig en under
olidliga plågor, eller tjöt och rasade i feberanfall; på ett
annat ställe låg en stilla och blek, för alltid befriad från denna
jordens lidanden.
Mellan dem gingo de, som nätt och jämt förmådde hålla
sig uppe, omkring och hjälpte sina olyckskamrater, så gott
de förmådde. När dörren öppnades, trängde massor av snö
och en isande köld in i det oeldade rummet, när den var
stängd, förorsakade den vidriga, med sjukdomsfrön fyllda
luften svimningar och yrselanfall.
Att under sådana omständigheter det icke fanns någon
läkare och icke några medikamenter, kan man tänka sig,
men att man icke en gång var mänsklig nog att avlägsna
de avlidnes lik ur sjukrummet — det låter knappt troligt,
men är dock den hemska sanningen. De fingo ligga kvar
och förpestade med sin likstank den redan förut förgiftade
luften.
Herman fick endast småningom kännedom om alla dessa
fasor, men samtidigt med känslan af sin outhärdliga
tillvaro, med hatet mot hans förtryckare växte även begäret att
undandraga sig deras brutalitet — att dö.
Det hängande klippblocket behövde på ett visst, för den
förtvivlade välbekant ställe endast erhålla några kraftiga
släggslag för att nedstörta. Nu var hans beslut fattat och
till och med renat från varje bismak av synd, av uppror
mot Guds vilja; — döden var ju i alla händelser icke långt
avlägsen. Det handlade alltså ej om, att själv tillfoga sig
den, utan endast att en smula påskynda det oundvikliga.
Herman vacklade ännu av mattighet, men han
avlägsnade sig dock ur det förskräckliga sjukhuset, som på samma
gång tjänade som bårhus. Uppbjudande sina sista krafter,
klättrade han ned i gruvan för att se efter om arbetet med
det löst sittande klippblocket under tiden fullbordats av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
