Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Bochner som trollkarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
läten hördes och träd knäcktes som vasstrån. Purgan med
all dess fasa hade brutit loss.
Tekel och Chort förde de båda slädarna tätt intill
varandra. Det var på högsta tiden, ty redan förmådde knappast
människoröst att genomtränga stormens brusande. Snön
lade sig i täta massor på ansiktena — allt tycktes förlorat,
flyktingarna trodde, att de skulle kvävas.
Då skiljde en häftig vindstöt de båda slädarna.
Herman och Emma stodo i snön, tätt bredvid varandra, men
av de andra reskamraterna kunde de ej upptäcka en skymt;
till och med hundarna försvunno för deras blickar och de
voro nödgade att stödja varandra, eljest hade den ursinniga
orkanen ryckt i sär dem och begravt dem under drivorna.
De båda vuxna syskonen höllo skyddande sin yngre
bror emellan sig; på detta sätt väntade de och hoppades
varje ögonblick att återse den andra släden med
polismästaren och dansläraren, men förgäves — åkdonet var och
förblev försvunnet.
Herman avsköt sina pistoler, Tekel formade av
händerna en lur och utstötte med svårighet ett gällt rop —
men alla ansträngningar voro förgäves, ingen svarade dem,
intet levande väsen visade sig.
Hennan tänkte på rådet av den trogne, nu spårlöst
försvunne vännen. Bakom släden grävde han först för sin
syster ett djupt hål i snön och bäddade in henne, därpå
sörjde han för sig själv. På detta sätt, med sina ansikten
nästan tryckta intill marken, kunde de tre syskonen
knappast andas i sitt obekväma läge.
Plötsligt ljöd bredvid dem ett halvkvävt rop, som kom
dem att lyssna. Någonting likt en släde, en obestämd massa
stormade förbi dem och de ropade alla tre på en gång: —
Bochner! Bochner! — Därpå försvann synen, allt var
förbi.
Mörkret tilltog, men snöfallet avtog. Tekel arbetade sig
lös ur de massor, som omgåvo honom, befriade även
hundarna och röjde ur släden samt hjälpte därpå syskonen
in i den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
