Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Guldtjuvarne än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Ivan, kosacken, och Koschewin, tjuven, fällde träd för
att ha bränsle till natten, under det de båda tunguserna
enligt sitt folks sed med girig hunger slukade fullkomligt
råa och ännu blodigt rykande köttstycken ur en nyss
slaktad häst. Den äldre av dessa båda män hade alldeles nyss
sällat sig till bandet. Han hade råkat i strid med sin bys
isprawnik, dödat honom och måste fly för att rädda livet.
Därvid störtade hans häst och sårade ena frambenet.
Efraim, den gamle tungusen, insåg, att djuret icke kunde
räddas, och satt helt rådvill bredvid det stönande djuret,
då guldtjuvarna kommo i hans väg. Han sällade sig med
glädje till bandet och beslöt att med sin yngre landsmans
tillhjälp på vanligt grymt vis döda och äta upp djuret.
De kastade med förenade krafter hästen till marken,
bundo den och skuro upp bringan på den. Efraim stack
in handen i det gapande såret, grep tag i hjärtat och
tryckte ihop det till dess livet flydde.
Till och med Koschewin ryste vid denna scen. —
Varför sköt du ej helt enkelt en kula genom huvudet på
kampen? — frågade han, i det han med en stor brännvinsklunk
sökte nedskölja det obehagliga minnet. — Fy tusan, det
där är ju riktigt rackarearbete!
Tungusen smackade med läpparna. — Köttet smakar
bättre på det viset, — svarade han lugnt.
Den siste av sällskapet var en person från sydöstra
Sibirien, hell och hållet klädd i rävskinn, med en slags
.mössa av röda och vita skinn, en s. k. »malaki», fästad
vid kappan på så sätt, att den efter behag kunde kastas
tillbaka eller dragas över huvudet. Vid alla sömmar
befann sig en smakfull utsirning av utterskinn. Även de över
knäna räckande stövlarna hade högt upp en sådan infattning.
Denna person hette Arwaram och var den yngste och
vackraste av hela sällskapet.
I kitteln stektes ländstycket av ett nyss skjutet rendjur
och bredvid kokade i ett mindre kärl en soppa, vars
tillredning lanuten hade åtagit sig och som spred omkring
Sig en föga aptitlig doft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
