Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Fader och son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Skaran rörde sig framåt i mörkret under 40 graders
köld, vid graven gjordes halt, och sedan Herman högt läst
ett fadervår, överlämnades liket åt jorden.
Jakuterna hade av ohyvlad drivved förfärdigat ett kors,
som de fäste på kullen, varunder ett trött hjärta funnit
sin sista vila. Det mörka korset avtecknade sig skarpt mot
den vita snön.
Stjärnorna glänste klara på himmelen, månen tycktes
omgiven av en strålkrans — endast matta, osäkra
ljusglimtar i öknen, vars dödstystnad gjorde hjärtat beklämt. Allas
själar kände sig belastade med en tyngd, som ej lät
avskaka sig, alla dessa personer frågade i hemlighet sig
själva, om de någonsin skulle få återse sitt hemland, om icke
fastmer även deras gravar skulle komma att bäddas i
Sibiriens isiga jord.
De tryckte stumma varandras händer; polismästaren
höll till och med fast Hermans hand mellan sina.
— Jag högaktar och värderar er uppriktigt, herr Brandt,
— sade han, — människan i mig håller till och med
hjärtligt av er, men — mera får ni icke begära av mig! Jag
har avlagt min ämbetsmannaed — vare det nog sagt!
Herman svarade endast med en blick; hans läppar
förblevo stumma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
