- Project Runeberg -  Flykten ur Sibirien : en deporterad familjs öden och äventyr /
242

(1909) [MARC] Author: Sophie Wörishöffer Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Äntligen räddade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

maren blivit framställd mera naturligt, mera förvillande likt,
mitt i denna nordliga öken.

Herman såg sig ofrivilligt omkring, som om han velat
förvissa sig om, att han var vaken. Dessa murar, denna
blåa sjö — voro de endast en sinnesvilla?

Och likväl — där låg havet och den kala stranden —
huru skulle höga, kupolprydda palatser hava kunnat resa
sig vid Sibiriens öde kust?

De båda unga personerna blickade som förtrollade på
denna féprakt. Och nu skedde ett nytt under — staden under
dem inhöljde sig i skymning, dess färger bleknade, dess
former utplånades, till dess alltsammans låg där som en
grå, formlös massa. Därpå sköto två jättepelare, vita och
rosiga som marmor, varpå den unga dagens första strålar
glöda, plötsligt fram och blevo stående upprätt en minut,
till dess alltsammans långsamt övergick till sina vanliga
färger, d. v. s. till dess steppen låg där, öde och kal som!
förut.

— O, Herman, — utbrast Emma, — huru hastigt
förgick det ej!

Han log bittert.

- Ett hån över vårt läge! Det, som vi så
längtans-fullt hoppats på, har även varit en tom hägring!

Hon smekte hans dödsbleka ansikte. — Sådana ord äro
syndiga, Herman! Vi böra i tro och ödmjukhet fördraga,
vad Gud skickar oss.

Han svarade icke. Han gömde ansiktet i sina händer,
han förtvivlade om allt, han skulle gärna ha dött i detta
ögonblick.

Men när nöden är störst, är Guds hjälp närmast.

- Herman — utbrast plötsligen den unga flickan. —
Herman, se dit — det där är ingen hägring!

Herman rusade upp; han höll på att svimna av
sinnesrörelse.

- Ett fartyg! — skrek han. — Ett fartyg!

Och han utbredde sina armar som för att tacka Gud.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:22:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/flykten/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free