Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så fördes hon ut, och hon stod där som ett helgom
ljus och ren, i den uppstigande morgonens skimrande
rosenglans, ännu skönare på sin smädefulla dödsdag än då hon
under gyllene baldakin i skarlakansdräkt gick med konungen
till altaret.
Ur sina hyddor hade folket lupit fram: de fattiga, som
hon födt och klädt, de sjuka, som hennes leende vederkvickt;
de ville alla ännu en gång se henne, och ingen af dem
trodde på hennes brottslighet. Vid fängelsedörren trängde
sig folket knotande och hotande, grälande och bedjande; i
sina enfaldiga själar ville de ej tro att synd kunde bo i en
så skön gestalt. Men vaktknektarne trängde undan folket,
så att de ej kunde komma fram till drottningen; de togo
den trogna midt ibland sig, men efter dem trängde det
klagande folket ända till domsplatsen, där bålet var upprest
och pålen höjde sig med den järnkedja, som skulle lindas
kring hennes mjuka kropp.
Skjortorna, som man kastat in efter henne, den sista
på hvilken hon arbetat och som jämte henne skulle
uppbrännas, funno de sökande knektarne icke. Feen hade tagit
dem och försvunnit med dem i skogen.
Där ute i vildmarken vid det brusande vattnet kretsade
korparna; sträft och hest trängde deras skri genom skogen,
och tvenne knappt ruggiga korpungar följde ängsligt de
fladdrande fåglarna. Morgonen gick upp, solen kysste redan
bort den glänsande daggen och ännu var räddningen ej för
handen, den befriande stunden ännu ej kommen.
På domsplatsen hade folk från när och fjärran
samlat sig; äfven konungen var där med hela sin familj;
men han hade sänkt hufvudet mot bröstet, ty han kunde
ej se henne dö. Ännu en gång uppläste domaren hennes
dom och öfverlämnade hennes kropp åt lågorna och de fyra
vindarna. Biskopen sade en bön och öfverantvardade hennes
själ åt de onda makterna, emedan hon framhärdade i det onda.
— Högre steg solen, intet rörde sig till hennes räddning, blott
skogen susade och i fjorden brusade det som vattenfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
