- Project Runeberg -  Den sista folkungadottren /
110

(1875) [MARC] Author: Hilda Fredrika Keyser
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Hertiginnan af Halland - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillit och glädje, då hon sträckte sina armar emot
dottren för att tacksamt sluta henne till sitt hjerta.
En känsla af obeskriflig förebråelse genomträngde
härvid Gunborg; hon kunde ej mottaga sin mors
omfamning, hon nedsjönk på knä.

»Min moder, förlåt!» bad hon innerligt och ödmjukt,
»jag kan icke ännu lyda din vilja — jag kan icke
blifva riddar Tords brud, sålänge jag bär en annans
bild i mitt hjerta.»

Fru Adelheid bleknade; det kärleksfulla uttrycket
vek bort ifrån hennes anlete och efterträddes af ett
annat, ett sträft, för dottren främmande, då hon sade:

»Arma — svaga barn! Folkungablodet flyter väl i
dina ådror, men dess kraft och stolthet finnes icke i
ditt vankelmodiga hjerta.»

Dessa ord träffade Gunborg såsom en djup
förödmjukelse; hon mötte bedjande modrens kalla blick.

»Haf tålamod, min dyra moder, kanske kommer en
tid, då jag kan lyda eder vilja, men icke ännu — jag
begär ännu tvenne år, ännu tvenne år af frihet!»

Denna varma bön förmildrade modershjertat. Fru
Adelheid var ännu blek, men endast en djup sorg
talade ur hennes blickar.

»Ja, tid behöfver du, min dotter, för att lära
känna dig sjelf,» svarade hon, »och för att inse,
hvaruti vårt lifs bästa lycka består. Kanske har likväl
den fåfängliga tanken på en krona hos dig haft större
insteg än kärleken?»

Gunborg uppreste sig, men hann icke göra någon
vidare förklaring, emedan dörren nu slogs upp, och
Tord Arnwidsson Sparre sjelf inträdde.

Med återvunnen fattning och den intagande
värdighet, som tillhörde Folkungafrun, gick hon något
längre än vanligt emot sin gäst och välkomnade honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folkunga/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free