Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gud vakar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förfärliga sanningen stod för hennes själ och ropade till
henne med förtviflans stämma, att hon var förlorad för
Edgar, förlorad för sig sjelf, förlorad för hedern,
menniskorna och samhället. Ehuru hon inte sett Curt
tviflade hon inte ett ögonblick på, att det var han som
bortfört henne och som nu skulle göra allt för att
fullgöra sitt hot mot henne och taga henne till hustru.
Och kanske icke en gång den, kanske skulle han den
ovärdige! . . . Ah, hon var nära att svimma en gång
till, då hennes tanke föll på, att hon befann sig der
i en föga passande drägt. Utom sig af blygsel sökte
hon dölja sig, då hon till sin outsägliga glädje fann,
att det låg kläder bredvid henne. Curt hade nämligen
låtit föra dit sådana. Hon klädde sig hastigt och
kände sig sedermera något lugnad af att veta sig
åtminstone icke vara så blottställd för hans ögon, om
hon ock annars var i hans våld. Knappt hade hon
fullbordat denna klädsel förr än Curt kom ned i
kajutan. Han såg lugn och besinningsfull ut och kring
hans mun lekte detta smilande leende, som så ofta
förskräckt Ellen. Han gick fram till henne och sade i
en så kall, förfärande isig ton, att det i hennes hjetr:a
skälfde af fruktan. »Förlåt min lilla dufva, att jag
tagit igen min egendom. Den befann sig i händer, som
jag inte tyckte om. Nu tror jag vi kunna göra upp
räkningen med hvarandra.» Han närmade sig henne
med flammande ögon och brinnande kinder.
»Tillbaka, usling!» ropade Ellen.
»Usling? ett sådant kärälskeligt språk du talar,
min egen lilla dufva.»
»Ja usling, ty hvarför vill du plåga en stackars
flicka såsom aldrig gjort dig det minsta förnär i hela
sitt lif. Jag visste icke förr skälet till den motvilja
du ingaf mig; nu känner jag det, du är en usling
inför både Gud och menniskor, en man den en qvinna
icke kan älska, ty han är icke en gång värd hennes
hat, ty det enda jag kan känna för dig är förakt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
