Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av svinen, utan hon väntade snarare på att jag skulle
fortsätta förföljelsen. Det var också hon som ledde
reträtten, ty hon gick ständigt åt det håll dit hon ville.
Slutligen blev det mörkt. Hon förde mig rundt
om en mossig klippvägg som sköt fram bland träden.
Sedan trängde vi oss igenom ett tätt snår, där jag
fick många skrapsår och revor. På henne rubbades
icke ett hårstrå. Hon kände till vägen. Mitt i
snåret stod en stor ek. Jag var henne tätt i hälarna, då
hon klättrade dit upp, och där ibland grenarna — i
hennes näste, som jag så länge hade sökt förgäves —•
fick jag äntligen tag i henne.
Hyenan hade följt våra spår, och nu satt hon där
nedanför och klagade sin hunger. Men det frågade
vi icke efter; vi skrattade bägge, då hon förargad
vände tillbaka genom snåret. Det var vår, och många
olika ljud hördes nattetid. Som vanligt under denna
tid på året rådde mycken ofrid bland djuren. Från
nästet däruppe i trädet kunde vi höra de vilda
hästarnas gälla skri och gnäggande, elefanternas
trumpetande och lejonets rytande. Men månen kom fram
och luften var varm, och vi skrattade och kände
ingen fruktan.
Jag kommer ihåg att vi morgonen därpå träffade
på ett par uppruggade fågelhannar som slogos så
ursinnigt att jag kunde gå rakt på dem och gripa dem
om nacken. På det sättet fingo Snabbfot och jag vår
bröllopsfrukost. Den smakade ypperligt. Det var
alltid lätt att ta fåglar om våren. En natt sågo
Snabbfot och jag ett par älgar slåss nere i månskenet,
och ett lejonpar smög sig obemärkt över dem och
dödade dem mitt under deras strid.
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
