Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Den quartära epoken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett dylikt djur med qvarsittande, ruttnadt kött, att betarne framsköto ur
munnen på samma sätt som hos elefanter, att han med sina följeslagare
haft stor möda att lösbryta dem såväl som några af hufvudets ben och
en halskota, som ännu tycktes vara färgad af blod, samt slutligen att han,
efter ytterligare sökande i samma jordmassa, deri äfven funnit en frusen
fot af vidunderlig storlek, som han medfört till staden Trugan. Denna
fot var, enligt mannens påstående, i omkrets lika tjock som en grofväxt
mans medja.
»Landets invånare hafva olika åsigter rörande dessa djur.
Hedningarne, såsom Iakuter, Tunguser och Ostiaker, säga att Mammuthdjuren
uppehålla sig uti vidlyftiga underjordiska gångar, hvilka de aldrig lemna;
att de i dessa gångar kunna ströfva hit och dit, men att, så snart de
framgå på något ställe, hålans tak först höjer och derefter sänker sig
så djupt att ett brådjup der uppstår; de äro äfven öfvertygade, att en
Mammuth dör, så snart han får se dagsljuset, hvilket skulle vara orsaken
till de djurs undergång, som man träffar döda på stränderna af floder,
hvilka flyta fram i grannskapet af de underjordiska gångarne, och hvilka
djuren obetänksamt råkat komma för nära.
»Sibiriens gamla ryska invånare deremot tro, att Mammuthdjuren
endast äro elefanter, ehuru betarne, som man funnit, äro något mer krökta
och djupare fästade i käkbenet än hos de sednare. Före syndafloden, säga
de, var vårt land mycket varmt och hyste en stor mängd elefanter, som
summo i floderna ända till dessas utlopp, der de sedermera begrafdes i
dyn. Klimatet hade efter den nämnda tilldragelsen blifvit mycket kallt,
dyn kälnade och med den elefantkropparne, hvilka alltsedan bibehålla sig
oförändrade till dess källossningen åter blottar dem.»
Denna berättelse torde synas en del af våra läsare
misstänkt. Man har svårt att tro på detta hufvud och denna fot,
som med köttet qvarsittande framdrogos ur den isiga jorden,
då man besinnar, att här är fråga om en djurart, som
försvunnit från jorden för mer än tio årtusenden sedan. Denna
uppgift af Isbrant Ides, som gjorde sin resa år 1692, behöfver
derföre bestyrkas medelst vittnesbörd af nyare datum. Och
sådana vittnesbörd saknas icke.
År 1800 reste en rysk naturforskare, vid namn Gabriel
Sarytschew i norra delen af Sibirien. Då han kommit i
närheten af Ishafvet, påträffade han vid stranden af Alasöia, en
flod som utfaller i nämnda haf, ett helt Mammuthdjur,
inbäddadt uti is. Kroppen var fullkomligt väl bibehållen, ty
den oupphörliga beröringen med isen hade skyddat honom
mot förruttnelse. Det är bekant, att vid eller under
fryspunkten djurämnen icke ruttna, att man i hushållen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
