Förlåt, mitt herrskap! jag har glömt besjunga
En liten tingest som vi kalla tunga.
Hon sitter instängd liksom i en bur,
Som hon med Guds hjelp ej skall komma ur.
Ostadig är hon ända in i roten,
Och derför sitter hon med black om foten,
Och som hon aldrig varit riktigt snäll,
Så får hon sitta evigt i sin cell.

Hon tiger sällan, hon vill ständigt prata,
Och dumt förstås, och svamligt som en skata.
Men kniper det, så står hon verlden bi
Med guld och gröna skogar i parti.
Som rika källor hennes löften flyta,
Och hjelp och bistånd hör man aldrig tryta;
Fast det är kändt, att hon är mera skral
Att hålla löften, än att hålla tal.

Hon är sig lik i alla verldens riken
Och skräflar oförsynt i politiken,