- Project Runeberg -  Fosterländska minnen i ord, sång och bild tillegnade svenskarne i Amerika /
142

(1894) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1. Skaldestycken af svenska skalder ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och bergens toppar glimma — men skogen han är mörk,
Och uf ven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk. —

Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han löpte utöfver vidan hed
Och tänkte uppå mången gammal sägen.

Och himlens stjernor skredo, och natten led och led,

Men ej så träffade han rätta vägen;

WI blida stjernor alla uppå den höga stig,

I vissnade små blommor, o sägen, sägen mig:

Hvem suckade så tungt uti skogen?”

Men alla stjernor tego, och liten blomma teg,

Och pilten många bittra tårar fällde

Så kom han till små älfvors tjäll.—Med vingesnabba steg

Han midt i deras, lätta ring sig ställde.

“O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,

I skönaste små syskon, o sägen, sägen mig:

Hvem suckade så tungt uti skogen?”

Och liten älfvadrottning med fagra läppar log
Och smekte liten pilt på röda kinden.

“Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog,

Fastän du blef så hemsk inunder linden,

Men sätt dig här på tufvan å ljungbevuxen stig
Och torka dina tårar, så skall jag säga dig,

Hvem suckade så tungt uti skogen.

När natten sakta stiger utöfver land och sjö,

Och dagens sol begynner att försvinna,

Och vågen går till hvila inunder grönan ö,

Och alla vackra stjernor börja brinna,

Då blifver himlens båge så ren och spegelklar;

En här af goda änglar så tyst derunder far
Och gråter silfvertårar öfver jorden.

Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad;

Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
Hvarmed hon är se’n tusen år belastad.

Då far en dödens rysning igenom hennes märg;

Då bedja alla dalar, då bikta alla berg,

Då suckar det så tungt uti skogen.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:51:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fosterland/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free