Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lule-elfven börjar nedom Hedenforsarne, ocn efter inträdet i
Neder-Lule socken, att utvidga sig och flyter derefter med spakvatten ända fram
till hafvet Härigenom får hon utseendet af en större §jö, med ända till
en half mils bredd, hvilken utvidgning af elfven kallas Sunderby- eller
Gam-mdstadsfjården och p& hvars norra strand Luleå Gammelstad är belägen.
Vid Gåddviks färgställe Sammandrages elfven till omkring sexhundra meters
bredd, men vidgar sig på nytt till lika rymd med Sunderby-fjården vid
Nya Luleå, der Lule-elf förenas med hafvet, efter att hafva tillryggalagt en
sträcka från norska gränsen af närmare fyrtio mil. Luleå anlades först af
Gustaf den andre Adolf vid Lule sockenkyrka, bvarest en mängd birke*
karlar hade besatt sig för att idka köpenskap. Men då stadens aflägsna
läge från hafvet gjorde den mindre tjenlig som handelsstad, anhöllo stadens
invånare om dess förflyttning till dess nu varande plats, en halfö vid
Lule-elfvens utlopp, en mil från den gamla, staden, hvilken flyttning
sedan försiggick under drottning Kristinas styrelse. Den gamla staden har
nu förlorat all betydelse såsom handelsplats, och utgör, hvilket äfven är
förhållandet med Piteå gamla stad, blott såsom kyrkoplats föreningspunkten
för befolkningen.
Några mil ofvanför Luleå, vid Töre, är man i sjelfva verket på en
högre latitud än’ vid Torneå och Haparanda, och vägen går nu nästan rakt
i öster, med en lindrig lutning åt söder, tio mil fram till nämnda städer.
På denna väg far man öfver Kalix élf, som är Vesterbottens täckaste elfdal,
Neder-Kalix kyrka och kyrkostad, som har en rörelse stor nog för en
mindre stad, och snart derefter inträder man i Svenska Finland. På de
två sista gästgifvaregårdarne närmast Haparanda, Seivits och Nickdia, äro
nämligen invånarne Finnar. Den norrländska snyggheten och fryntligheten
finnes nu icke mer, folket är barskt och ovänligt oeh boningarne se mörka
och otrefliga ut. Till och med landet qjelft böljar få ett ödsligt, stundom
vildt utseende.. Den risiga skogen är behängd med svarta lafvar, som likna
sorgflor, och träden få en anstrykning af sjuklighet som tilltager ju mer
man kommer åt norden. Redan en half mil från Torne-elfven varseblir
man Haparanda kyrka på en höjd ett litet stycke från staden, strax
derefter synes i nordvest på andra sidan elfven Torneå landskyrka, som har
mycken likhet med kyrkan i Skellefteå, men är mindre. Framkommen till
de båda gränsstäderna, framträder det svenska Haparanda som en ny,
reguliert anlagd, välbygd liten stad med mycket lif och rörlighet, der allt
tyder på ett raskt framåtskridande, under det att det ryska Torneå, med
sina träruckel och igenväxta små gator, der kreaturen drifva .omkring och
beta af det frodiga gräset, framställer ett samhälle, söm öfverlefvat sig sjelft
och fortlefver som stad endast till namnet.
Inom landskapet finnas några järngrufvor, ehuru icke af nämnvärd
betydenhet Järnbruken i Vesterbottens län, bland hvilka må nämnas,
Höme-fors, Johatmisfors, Bobertsfors och Säfvemr, hemts malm söderifrån, si
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
