Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andre sönernas fall — Skarpheden håller ej inne med svaret: hedem,
slag-tens heder kräfver det; hans far är hånad.
“Väl kunnen I veta,” svarar han, “att min fader är en man, ty söner
har hans husfru födt honom, och få af våra fränder ha som din frände fått
ligga ohämnade vid vår gärdesgård.” Och ej nog med ett så pass hånande
svar, han rycker silkeskappan till sig, kastar ett par blå byxor till Flose och
menar, att dem har han mer brufc för, hvarpå han låter sina ord åter falla
beslutsamt, olycksdigert. Det är nid mot nid; hedern kräfver det.
“Det har du,” säger han, “då du hvar nionde natt, som det ääges, står
brud hos trollet i Svinafjäll invid din gård, och det förmäler sig med dig.”
Då sparkar Flose till silfverhögen och förklarar, att han ej vill hafva
en enda penning deraf, men att ettdera nu skall ske: antingen skall hans
frände ligga ogill, eller ock skall det tagas hämd för honom. Förlikning är
omöjlig, tingsmenigheten skingras, och med skäl kan en af de närvarande
utbrista: “här stå store olycksmän emot hvarandra.”
Skarpheden, hvars hånlöjen från början visat, att han ej åstundat
någon annan utgång, får också sanna sin faders spådom. Flose når till sist
sitt mål: Skarpheden, hans fader och bröder brännas inne på sin gård,
öfver-rumplade en sen afton af Flose och hans män.
När Skarpheden en gång gick emellan bodarne på tinget tillsamman
med alla sina bröder och fränder, frågades, hvar helst de visade sig: “hvem
är den reslige mannen, hufvudet högre än de andre?” Skarpheden är också
den väldigaste af de äkta sagogestalterna. Han är flertalet af dem i
försto-radt mått.”
Dessa personers sätt att uttrycka sig är allt annat än patetiskt: det är
kyligt och nyktert, och det ändrar sig ej, om de också hafva döden för
ögonen.
När Skarpheden försöker att komma ut ur det brinnande huset,
om-gifvet af hans fiender, och bjelken, som han trampar på för att nå upp till
fönstergluggen, brister, och han faller ned bland bränderna, säger han lugnt
och fåordigt nog: “nu ser jag hvarthän det bär.” Och när en af hans
fiender, som sprungit upp på väggen, ser honom dernere bland glöderna och
frågar: “gråter du nu, Skarpheden?” får han till svar: “ingalunda; sant är
dock, att röken svider mig något i ögonen.”
En man har att hämnas en dräpt slägting. En dag går han* hän
till den gård, hvari dråparens broder bor, för att taga ut hämden på honom.
Han bankar på husdörren; den, han söker, kommer ut och helsas med ett
genomborrande spjut. Han säger helt kallhlodigt, just i det han segnar
ned: “nu för tiden bruka de som mest breda spjut!”
När Gunnar på Lidarände — der han en afton lugnt lagt sig till hvila
uppe i sitt loftsrum — anfalles af sina fiender, ser han, hur utanför
gluggen en röd rock skymtar fram af en man, som af de andre sändts att forska
ut, om han var hemma. Gunnar sticker sitt spjut ut igenom gluggen och
träffar mannen i midjan, så att han störtar ned. Han vacklar bort till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
