Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
linne, kallad skautfaldr. Den är af fint, hvitt linne, till formen liknande en
hjelm och i undre kanten utsydd med guld och perlor. En tyllslöja
nedhänger från toppen. Måhända påminna dessa hufvudbonader mycket om
dem som brukades af forntidens qvinnor. I gamla tider kunde qvinnornas
hufvudduk vara mycket dyrbar. I den hufvudklädsel, som Kjartan
Olofsson förde till Island, såsom en skänk från den norske konungen Olof
Trygg-vessons syster Ingeborg, sades 8 öre guld (£ft>) vara invirkade; den
räknades också för den yppersta klenod på Island. Den hufvudduk åter, som
Vesten Vestensson bragte sin syster Öd, var tjugu alnar lång, på tre ställen
invirkad med guldglitter ocli glänsande färger, och skattades som en ståtlig
gåfva. Anmärkas bör dock att en aln i forntiden icke var mer än omkring
§ aln nu för tiden. En särskild hufvudbonad var brudlinet som bruden bar
bröllopsdagen. Den bestod af ett långt linnekläde, som fästes öfverst på
hufvudet, och nedhängde så långt att tvänne qvinnor uppburo dess snibbar.
Troligen betäckte det under bröllopsdagen brudens ansigte.
Jomsvikinga-sagan förtäljer, att brudens ansigte var betäckt första bröllopsdagen,
hvar-emot hon den andra lät se sitt ansigte. Skalderna nyttja ofta för qvinnan
ornskrifningar med hänsyn till hennes hufvudklädsel, såsom “hvit fållad”
eller “linbunden,” med flera. Såsom hufvudklädsel för en völva (sierska)
omtalas i Torfinn Karlsämnes saga en hufva af svart lamskinn, fodrad
med hvitt kattskinn, och såsom resdrägt bars “kufl,” ett slags kappa, som
iifven drogs öfver huf vadet. I öfrigt var qvinnodrägten prydlig. Ofta bar
den fria qvinnan en kappa af dyrbart tyg, skarlakan (fint kläde, vanligen
ehuru ej nödvändigt af röd färg) eller gudväf (ett i sagorna ofta omtaladt
dyrbart tyg, troligen siden). Någongång omtalas kappan såsom försedd
med bård eller lad. Med lad menades väl ursprungligen ett slags af tunna
guld- eller silfverplåtar uthuggna prydnader, som sedan förenades med
länkar och påsyddes; men senare förstods dermed hvarje slags bård, vare sig af
guld- och silsversirater eller den var utsydd med guld, silke och brokiga
perlor. Under kappan bar hon en klädning af olika form och snitt, antingen
vid och då sammanhållen kring lifvet af ett bälte, vid hvilket husmoderns
nycklar och andra småsaker voro fästa, eller med tillsittande lif. Att bära
färgade kläder ansågs prydligt, och ofta nämnes om ett följe, att alla voro i
färgade kläder. Häraf kan man sluta, att hvardagsdrägten för simpelt folk
var helt grå eller hvit, sådan som fårens ull lemnade den. Deremot nämnas
högtidskläder i alla färger, röda, blå, gröna, bruna och så vidare.
Förmögnare qvinnor torde sällan burit annat än färgade kläder. Smycken och
prydnader af alla slag fattades icke. Sagorna omtala halsringar och
halsband, — kedjor med rundslutande länkar tyckas varit okända, — lad
(pann-smycken), bröstsmycken, spännen, fingerguld, men framför allt armringen.
Måhända var detta både det vanligaste och högst skattade smycket.
Skalderna begagna ofta derpå häntydande ornskrifningar som benämning för
qvinnan, såsom “armormsfura” och “Gerd, som armens hängeld pryder,”
med flera dylika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
