Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för visst,” återtog Torgerd och suckade tungt, “att der bor Bolie, eder
broders baneman. Förfärligt olika aren I edra gäfve fränder, då I icke viljen
hämnas en sådan broder som Kjartan var. Så skulle ej eder morfader Egil
Skallagrimsson hafva gjort. Illa är att ega dådlösa söner. Eder vore bättre*
om I varit eder faders döttrar och blifvit bortgifta. Låtom oss nu vända
åter, ty det är mitt ärende att påminna eder om detta.” “Icke,” svarade
Halldor, “skola vi gifva dig skuld för det, moder, om detta glider oss ur
bugen.” Bolle föll en tid derefter för Olofssönerna, sina fosterbröder.
Kjartan blef hämnad, Bolle blef det i sin ordning och så gick det i oafbruten
kretsgång.
Att qvinnans ord gälde högt, ja var nästan allsmäktigt, då hon
manade till hämd och eggade till strid, är af det föregående visadt. Det ljöd
då i förening och samklang med rösten i nordbons bjerta, som ständigt
ropade på bedrifter och kamp. Skulle hennes ord, ifall hon i stället talat för
fred och försonlighet, haft samma makt? Tyvärr måste denna fråga
besvaras med nej, ehuru det dock icke är alldeles utan exempel, att hennes ord
äfven i detta fall gälde något. Men de flesta gånger skulle det då hafva
ohördt förklingat, och mannen egnat på sin höjd ett medlidsamt löje åt
hennes svaghet. Nu talade tidsandan i och genom henne, derfor blef hon
hörd; ty, om hvarje man är ett barn af sin tid, kan detta möjligen i ännu
högre grad gälla om qvinnan. Hos henne återspeglades på förunderligt sätt
den tid, hvaruti hon lefde, dess lyten, lika väl som dess storhet och dygder.
Många andra bilder af qvinnor under Nordens forntid skulle väl också
förtjena att framställas för läsaren. Så hafva vi den gästfria Gerrid, som
bygde sitt hus tvärs öfver allfarvägen, så att alla vägfarande måste rida
der-igenom och der bordet alltid stod dukadt för att genast förpläga de resande.
En annan skepnad möter oss i Unn eller Öd den rika, såsom hon i olika
sagor kallas, hvilken, då hon kom till Island såsom en af landets
förstabebyg-gare, afslog sin broders inbjudning derför att han då ville inskränka antalet
af hennes följesmän, och som derefter så frikostigt utdelade gods och jord
åt sitt stora följe. Då hon slutligen var hunnen till hög ålder, gjorde hon
sin unge frände Olof Feilans bröllop, men efter att hafva helsat gästerna
välkomna, gick hon åter till sin sofstuga och fans der på andra morgonen
sittande död, lika ståtlig och stormanlig till utseendet, som då hon lefvat.
Det anförda torde vara nog för att visa, att det Öfverhufvud taget låg
något storslaget hor forntidens qvinna i Norden, och det som var smått i
tanke och smått i gerning fann hos henne intet bifall. Huru tungt än ödet
måtte skifta hennes lefnadslotter, klagade hon icke gerna, utan handlade
hellre. Hon mötte olyckan lugn och kunde lika väl om sig sjelf som om
mannen qväda;
Lidna äro lifvets stunder,
Leende vill jag dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
